Jag tänker på Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori” när jag vandrar genom trädgården. Värmen har kommit på allvar och kvällen är ljum. De sista solstrålarna dröjer sig kvar i björkarnas grenverk och naturen förbereder sig på den korta sommarnatten. Doften av hö blandar sig med sötaktig pion och nybryggt kaffe.
Ekelöf talar om en känsla av renaste lycka som porlar upp inom honom och jag förstår vad han menar. Jag slår mig ner i trädgårdsstolen. Lugnet tycks oändligt. Den svala kvällsbrisen för med sig frid och välbehag, talar till mitt tillstånd och vaggar min själ till ro och vila.
Natthimlen blånar mot skogsrandens svarta kuliss. Stjärnorna träder fram, ovetande om hur vi föser de samman till bilder och tecken som ur vårt jordiska perspektiv framstår som självklara och logiska.
Snart ska gryningsljuset bryta nattens mörker och väcka den vackra jord som vi med våldsam kraft förgriper oss på. Tanken skakar av sig den obehagliga sanningen och lockar, när den passerar mitt hjärta, med sig all den goda vilja jag är i stånd att uppbåda, försvinner sen iväg på drömmens stigar ut i ett fagert sommarland…
”Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära”, säger Ekelöf. Sannerligen är det så denna sörmländska sommarnatt.
©Nicklas Adamsson
(Dikten Eufori ingår i Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång som utkom på Bonniers förlag 1941)