Texter

Här hittar du aktuella artiklar, krönikor, essäer, dikter och andra texter som jag skrivit. När det rör sig om texter publicerade i externa media återfinns länk till respektive publikation i anslutning till  varje text. Vill du dela någon av dessa gör du det enklast genom att klicka på länken och gå vidare till den aktuella publikationen. Här hittar du även texter som är skriva direkt för hemsidan eller för andra sammanhang. 

När en varg passerade Katrineholm - eller bilden av vår egen utsatthet.

Vargen på bilden är fotograferad av Peter W Eriksson och är inte den varg som sågs i Katrineholm den 6 april. Tack Magnus Orrebrant för hjälp med bilden.

Dikt.

En vårmorgon i april passerar en varg genom Katrineholm. Den söker sig fram längs stadens gator och väckte avlägsna minnen till liv. Kanske anade vi vår egen natur, vårt ursprung, hur vi själva, i en tid som för alltid gått förlorad, följde skogsstigen till den soliga gläntan i dungen och fann ett viste, ett hem, där vi älskade och skapade ett vi.

Och vi står där och lyssnar, efter ljudet av dina tassar mot den mjuka vindlande stigen, mot den skrovliga stenen, berghällen där du stannar upp för att vila. Vi ska längta efter det vilda som du bär i ditt hjärta, som ett ok, som ett löfte, som en ofödd valp, varmt inbäddad i det som är varg, i gener och blod, i det som är ursprung och natur, i det som är värt att omhulda och bevara, i ett liv som måste få levas för att livet har ett värde i sig.

En vårmorgon, precis som idag, ska vi stå där och längta, framkalla en bild av ett ursprung vi aldrig upplevt, men ständigt återkommer till; i våra drömmar, i bilder, i sånger och ord, i vemodig ordlös längtan.

Vi ska minnas en vårmorgon i april, som en saga, ett eko, en uppenbarelse av skönhet, som ett löfte. Ja, vi ska minnas vår egen vandring när människans flock och omgivning var ett, vårt sökande, vårt vi och slutligen också vårt hem, i en glänta vi aldrig själva har sett, i en skog där vi aldrig varit, i en tid vi aldrig upplevt. Men vi ska minnas, och vi ska längta.

Nicklas Adamsson

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 207 - publicerad fredag 19 mars 2021 

Förmågan att begära och tvånget att försaka

Coronapandemin går in på sitt andra år och jag frågar mig själv om vi egentligen blivit så mycket klokare av det som hänt. Förstår vi fullt ut sambanden mellan vårt sätt att leva och det som händer runtomkring oss? Förstår vi att vår egen girighet göder miljöförstöring och utarmar jordens resurser, förstår vi skillnaden mellan brist och balans, mellan kortsiktigt agerande och ett liv som håller sig inom de planetära gränserna, skillnaden mellan behov och begär, mellan att begära och försaka?

Redan Stagnelius talade om begäret och försakelsen som livets två ytterligheter, och egentligen är det precis det allt handlar om; att begära, men också förstå att allt inte går att få, att vi också måste försaka.

Men det moderna samhället har hjälpt till att devalvera begreppen och de har ändrat karaktär. Det som kallas utveckling har, med de bästa av intentioner, gjort allt för att omskapa försakelsen till ett hot mot människans personliga frihet. Att avstå har setts som något främmande, något märkligt, nästan som ett uttryck för religiös askes. En alltmer brutal marknadsekonomi har därutöver hjälp till att öka vårt begär, skapat ohållbara löften om gränslöst självförverkligande.

Här är det på sin plats att förtydliga att kritiken inte handlar om uppfyllandet av våra grundläggande behov. Nej, det är faktiskt fråga om raka motsatsen; det är för att alla människor ska kunna uppfylla sina grundläggande behov inom de planetära gränserna vi måste tygla begäret och inse att sund försakelse bidrar till den klimaträttvisa många av oss vill uppnå.

När Arne Næss formulerade sin djupekologiska filosofi i bokform reflekterade han bland annat över synen på den tekniska utvecklingen och dess möjligheter att bidra till att lösa det som då kallades miljö- eller ekokris. Næss har mycket intressant att säga om bland annat synen på teknikutveckling som är väl värt att ta till sig och fundera över men som av naturliga skäl inte kan återges här. Men han skriver bland annat följande: 

”En mycket utbredd uppfattning inom inflytelserika kretsar i industristaterna går ut på att det är ett rent tekniskt problem att övervinna ekokrisen: De menar att det inte förutsätter förändringar i mentalitet eller i det ekonomiska systemet. De rådande värdeprioriteringarna i samhället kan förbli som de är.”

Och där är vi fortfarande kvar idag, och det är som jag ser det ett av de stora problemen. Om vi låter citatet stå för sig själv representerar det också bilden av det samhälle vi ser idag där många motsätter sig genomgripande systemförändringar och tror att teknikutvecklingen i sig är lösningen.

Men den springande punkten är om vi överhuvudtaget kan möta och motverka de olika kriser vi befinner oss i på ett relevant sätt om vi inteifrågasätter de system som bidragit till att skapa dessa. Och blir då inte satsningar på ny teknik bara en täckmantel som döljer det faktum att det är systemet i sig som är djupt ohållbart? Det här är något vi måste börja diskutera på allvar eftersom vi inte kan få allt vi vill ha, något vi aldrig kunnat, oavsett vad det gäller. Vi måste prioritera. 

”Menska! vill du lifvets vishet lära,
O, så hör mig! Tvenne lagar styra
Detta lif. Förmågan att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra.”

Ur Suckarnes Mystèr av Erik Johan Stagnelius

Nicklas Adamsson

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 193 - publicerad fredag 29 januari 2021 

Omställningsrörelsen måste vara en trygg och inkluderande folkrörelse för alla

Hur läker man ett land? Hur gör man något som gått sönder helt igen? Hur skapar man hopp och framtidstro i en tid av ökad polarisering?

Vi minns alla bilderna från Washington och stormningen av Kapitolium den 6 januari. Vi minns också de lögner och påhopp, den rädsla och det hat som präglat USA under de gångna fyra åren.

Vi minns en president som hade ett uppdrag att leda ett land, men som misslyckades, som i stället ägnade sig åt att splittra, ifrågasätta, hota och misskreditera de institutioner i samhället som stod upp för demokrati och rättvisa.

Vi minns, och vill lägga det bakom oss, vända blad och gå vidare. Och vi måste gå vidare, men vi får aldrig glömma det som verkligen är viktigt, hur lätt demokratin kan sättas ut spel, hur bräcklig och skör den kan vara, att den måste förvaras och värnas.

_____

Ska vi lyckas med att ställa om Sverige på riktigt och bygga ett resilient samhälle räcker det inte med att bromsa utsläppen av koldioxid, byta ut fossila drivmedel mot el, återvinna mer och konsumerar mindre. Det krävs en omställning som går på djupet eftersom vi befinner oss i flera parallella kriser samtidigt. Förutom klimatkrisen har vi har också en miljökris, en artkris och en biologisk mångfaldskris, men även en social kris som dessutom påverkar många ekonomiskt.

Jag tänker på alla dem som inte tillhör en resursstark vit medelklass, som inte kan beställa matkassar på nätet, som inte har möjlighet att jobba hemma för att skydda sig mot pandemin. Jag tänker på dem som saknar jobb och kanske bostad och som i ett Sverige där arbetslinjen blivit religion får höra att de inte anstränger sig tillräckligt hårt för att klara sin försörjning.

Vi är många som inser att vi inte kan motverka och lösa alla dessa kriser om vi inte ser helheten och förstår att det samhälle vi lever i måste förändras i grunden för att vi tillsammans ska kunna bygga något nytt och bättre.

Många ser med avsmak på händelserna i USA och inser kanske inte att det finns politiska krafter som strävar efter en liknande utveckling i Sverige; ett polariserat samhälle byggt på lögner, hot, hat och våld. Att det finns ideologier som inte tvekar att utnyttja varje tillfälle för att framstå som förtroendeingivande, pålitliga, ja till och med skenbart demokratiska.

Vad behöver vi då göra för att motverka att dessa krafter får inflytande i en rörelse som är så viktig för en grön demokratisk omställning av samhället. För min del är svaret att vi måste bygga en bred folkrörelse som inkluderar de människor och grupper som dessa ideologier och organisationer vill exkludera. Omställningsrörelsen måste vara en rörelse där alla individer känner sig välkomna och trygga, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Och framför allt, och det här är viktigt. Vi måste alla hjälpas åt att stärka de demokratiska och inkluderande principerna i det omställningsarbete vi bedriver. Inte minst när rörelsen växer. Med tanke på den diskussion som nu förs är detta oerhört viktigt. Det är genom att inkludera, skapa trygghet och utrymme för människor vi bygger goda lokalsamhällen tillsammans, bygger ett land som sluter klyftorna, lagar det som är trasigt, det är då vi ställer om – på riktigt!

För min del är dessa principer mycket viktiga, såväl i mina politiska som ideella uppdrag. Det är också dessa principer jag arbetar aktivt med att stärka och tydliggöra i min roll som ledamot i Omställningsnätverkets styrelse. Omställningen måste vara en trygg och inkluderande folkrörelse för alla. Därför måste vi mycket tydligt slå fast vad vi står för. Därför måste vi mycket tydligt stå upp för alla människors lika värde.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2021/nummer-193/omstallningsrorelsen-maste-vara-en-trygg-och-inkluderande-folkrorelse-for-alla/ 

Debattartikel i Tidningen Syre - publicerad fredag 22 januari 2021 

Därför är Rebecka Le Moine vår kandidat till nytt kvinnligt språkrör!

Rebecka Le Moine. Foto: Satu Knape

DEBATT Miljöpartiet har alltmer blivit ett med det regeringssamarbete som inleddes med Socialdemokraterna 2014. Detta har tagit fokus från partiets egen politik. Men uppgörelser med andra partier är alltid kompromisser, avsteg från den egna ideologiska linjen. Istället för att ständigt framhålla och försvara ingångna överenskommelser borde vår egen politik lyftas fram och kommuniceras mycket tydligare.

Vi trodde länge att vi hade tid på oss att steg för steg bygga ett hållbart samhälle. Men klimatkrisen, artutrotningen och nu senast pandemin har fått oss att inse att det är mer bråttom än någonsin att ställa om till ett samhälle inom planetens gränser. Detta ställer också högre krav på oss som grönt parti att mycket tydligare kommunicera vad som krävs.

Många menar att det är otydligheten i kommunikationen kring vad som är partiets egen linje och vad som är ett resultat av ingångna överenskommelser som bidragit till att väljarstödet sviktar betänkligt. Sannolikt ligger det en hel del i detta. För att motverka den bilden måste vi hitta tillbaka till det modiga och systemkritiska parti vi en gång var, och framförallt bli mycket tydligare med vad vi själva vill åstadkomma.

Vi har under åren i regering mycket skickligt lyckats förhandla fram ett flertal uppgörelser som är imponerande för ett litet parti. Men när nästan all kraft läggs på regeringsinternt arbete blir annat lidande, inte minst i kommunikationen utåt. Såväl medlemmar som väljare frågar sig ofta med rätta vad som egentligen är partiets egen ståndpunkt och vad som är ett resultat av kompromisser.

En gång låg Miljöpartiet i framkant och var det självklara alternativet för radikala väljare som ville förändra samhället på allvar. Men någonstans på vägen förlorade vi kontakten med dem som ville mer, med dem som kunde acceptera de kompromisser som förhandlades fram, men samtidigt ville att ett grönt parti också mycket tydligt skulle hålla kvar vid sina ideologiska ideal och sina rötter och försvara dessa i förhållande till den realpolitik som överenskommelser av olika slag kräver av oss.

Idag går många miljöpartister och väntar på att ungdomarna i generation Greta ska få rösträtt med förhoppningen att de ska se Miljöpartiet som ett självklart val. Opinionsundersökningarna visar dock på en annan verklighet, att vi snarare tappar stöd bland förstagångsväljare. Om fler i partiet hade bättre kontakt med den växande och dynamiska utomparlamentariska miljörörelsen kanske det också skulle bli mer uppenbart varför det ser ut på det sättet.

Lyssnar man på unga människor med ett starkt engagemang för framtiden betraktas Miljöpartiet alltmer som ett maktparti, ett parti som hellre är troget kompromisser i regeringsställning än den alternativrörelse vi är sprungna ur. Många ser oss inte längre som en del av lösningen, trots att vi har grundvärderingar och en ideologisk kompass nedpackade i bagaget som på nytt skulle kunna göra oss till ett relevant alternativ för många.

När Miljöpartiet förde fram begreppet ”två bollar i luften” efter EU-folkomröstningen på 90-talet handlade det om att acceptera svenska folkets ja till EU och samtidigt arbeta för ett utträde (vilket initialt var partiets linje men som sedan övergavs). Det var ett tydligt ideologiskt ställningstagande med utgångspunkt från det faktiska utfallet i folkomröstningen; realpolitik med tydlig grund i radikal grön ideologi. Och här har vi något att ta fasta på och lära av.

Många kan tycka att ett tillbakablickande bara utgör ett nostalgiskt skimmer i en politisk verklighet som blir alltmer ombytlig. Men vi håller inte med! I en tid när politiken blir alltmer oförmögen att agera för att motverka effekterna av de många kriser vi befinner oss i är det just de ideologiska grundtankarna vi måste tillbaka till. Miljöpartiet bildades som ett radikalt systemkritiskt parti med målsättning att på allvar förändra samhället till det bättre. Det är dessa ideologiska grundtankar som på nytt behöver äras.

Men vad har då hänt under de senaste åren? Jo, alltfler miljöpartister har förlitat sig på den ena bollen, dvs den som går ut på att bygga ett traditionellt parti som visar regeringsduglighet och förmågan att försvara ingångna avtal. Samtidigt har den andra bollen nästan helt glömts bort, dvs den som handlar om att vårda de ideologiska rötterna.

Vi är många som tycker att Miljöpartiets politik måste bli mer radikal, att vi måste flytta fram positionerna rejält och att vi i mycket större utsträckning måste släppa fram den systemkritik den gröna ideologin bygger på. Detta inte minst för att klara av de stora utmaningar vi har framför oss. Men då måste vi på nytt lära oss att hålla två bollar i luften samtidigt; både den som handlar om att vara duktiga förhandlare och hållare av ingångna avtal, men också den som handlar om att på ett mycket tydligare sätt närma oss, lyssna på och knyta an till den utomparlamentariska miljörörelse som såg partiet födas.

Det är också därför många av oss inser att valet på extrakongressen den 31 januari 2021 handlar om något mycket mer än att välja nytt kvinnligt språkrör; det handlar också om behovet av ett ideologiskt omtag där vi lyfter fram alla de verktyg som finns i den gröna verktygslådan. Förutsättningen är att kongressen väljer ett nytt språkrör som förstår hur viktigt detta är.

Under de senaste månaderna har fler och fler börjat inse vad partiet saknar. Vi saknar ett språkrör som vågar tala klarspråk när det gäller vad som krävs av oss för att ställa om samhället på riktigt. Vi saknar ett språkrör som vågar föra fram politiska förslag på verksamma åtgärder som på allvar motverkar effekterna av de kriser vi befinner oss i, och många av dessa förslag finns dessutom redan i våra grundvärderingar, vår ideologi och vårt partiprogram.

Vi saknar ett språkrör som inte försvinner i partiöverenskommelser, förhandlingar och ministeruppdrag. Vi saknar ett språkrör som under den tid som är kvar fram till nästa val helt kan koncentrera sig på att kommunicera med medlemmar och väljare och därmed medverka till att lyfta partiet till en nivå som ger oss ännu större möjlighet att påverka politiken i grön riktning under nästkommande mandatperiod.

Vi tror att den av språkrörskandidaterna som är bäst lämpad för detta uppdrag är Rebecka Le Moine. Hon har under åren visat prov på att besitta många av de kvaliteter och kompetenser som behövs för att på nytt göra Miljöpartiet till ett relevant och självklart val för alla dem som inser vilka stora utmaningar vi har framför oss. Men hon kan naturligtvis inte göra detta arbete ensam, och hon är inte ensam. Vi är många som stöttar henne.

Nicklas Adamsson – gruppledare (mp) Katrineholm • Eva Bovin – kvinnligt språkrör för Gröna seniorer • Per Gahrton – manligt språkrör för Gröna seniorer • Sibylla Jämting – regionråd (mp) Region Jönköpings län • Simon Stålspets – medlem (mp) Flen • Janine O’Keeffe – ersättare (mp) Region Stockholm • Max Landehag Eklund – styrelseledamot Grön ungdom Storgöteborg • Vilda Rosenblad – medlem (mp) Tomelilla • Ola Gabrielson – gruppledare (mp) Enskede-Årsta-Vantör • Eva Keith-Rosander – medlem (mp) Tyresö • Fredrik Robertsson – medlem (mp) Ljusdal • Anne Svare – medlem (mp) Skarpnäck.  • LennART Frostesjö– medlem (mp) Umeå • Kerstin Sundquist – Gröna seniorer • Henrik Hallgren – medlem (mp) Lidingö stad • Marja Sandin-Wester – kulturpolitiker (mp) Stockholm • Per Ribbing – Gröna Studenter – Knivsta • Eva Ringdahl – styrelseledamot Gröna seniorer • Roger Bydler – klimatambassadör (mp) Nacka • Gunilla Rydberg – ersättare (mp) miljönämnden Lysekil • Axel Rombrant – medlem (mp) Lysekil • Therese Görling – ordförande (mp) Kinda • Jan Kindesjö – styrelseledamot (mp) Kinda • Margareta Holm – styrelseledamot (mp) Kinda • Claes Brandén – styrelseledamot (mp) Kinda • Nicklas Larsson– ordförande (mp) Hylte • Adam Svensson – medlem (mp) Linköping • Max Whitman – medlem (mp) Stockholm • Elvin Landaeus Csizmadia– medlem (mp) Höör • Robert Hall – medlem (mp) Gotland

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 175 - publicerad fredag 27 november 2020

I levande och döda tänkares sällskap

I podden The Great Humbling förs ett djuplodande samtal om hur vi agerar under de omständigheter vi just nu befinner oss i. "Ed Gillespie and Dougald Hine are exploring the idea of the 'Great Humbling' for humanity, a need for a regrounding, a reconnection, in which we are being made to stare into the dark mirror and ruminate on the reflection we see staring back at us." Illustration och citat hämtade från poddens Facebooksidan: https://www.facebook.com/TheGreatHumbling/?ref=page_internal


Under de senaste månaderna har jag reflekterat lite extra över sakernas tillstånd och den tid vi
lever i. Det har dels handlat om egna fördjupningar, men också om reflektioner tillsammans
med andra, likasinnade, världen över.

Det har rört sig om läsupplevelser där både levande och döda tänkare trätt fram och inspirerat,
men också om djuplodande samtal som på olika sätt bidragit till nya insikter. Av naturliga
skäl har de flesta av dessa samtal ägt rum på nätet.

Att ta till sig det andra tänkt och gjort är i mångt och mycket att se sig själv, att bli speglad.
Det kan handla om personliga val och ställningstaganden. Det kan handla om praktiska
erfarenheter och kunskaper, men också om andliga förnimmelser av både mytisk och mystisk
karaktär.

Oavsett hur vi känner igen oss i andra, bidrar ökade kontakter ofta till att knyta samman och
överbrygga skillnader genom tid och rum, över språkbarriärer och kulturella gränser och över
annars oöverstigliga geografiska avstånd. Insikten om att vi trots allt är ganska lika – att det
djupt mänskliga går att känna igen, att våra grundläggande behov i stort sett är de samma –
skapar en förståelse och en känsla av samhörighet. Det senare är inte minst betydelsefullt i
tider som dessa.

Bland det viktigaste vi kan göra idag är faktiskt att tänka själva och reflektera tillsammans
och låta oss inspireras av varandra, dra nytta av andras erfarenheter och gemensamt försöka
komma fram till vägar som leder mot de mål vi vill se förverkligade. Det är också viktigt att
försöka se verkligenheten som den är, att inte rygga tillbaka för det som är svårt och hotfullt,
att försöka låta bli att vända bort blicken. I reflektioner och samtal om det som är riktigt svårt
är stödet vi kan ge varandra extra viktigt.

I ”The Great Humbling” en av de poddar jag lyssnat på under senare tid och som bland annat
handlar om hur vi agerar under de omständigheter vi nu befinner oss i, resonerar Ed Gillespie
och Dougald Hine bland annat om hur viktigt det är att också våga vara i en tid av väntan. Hur
viktigt det är att försöka förstå vad som ska ske innan man börjar agera. Jag tror att det här är
något vi behöver ta till oss och öva oss på samtidigt som vi göra det nödvändiga, det som inte
kan vänta. I ett avsnitt citeras T. S Eliots dikt ”Wait Without Hope” och det mångbottnade
budskapet omfamnar verkligen den tid vi befinner oss i, som i dessa rader i dikten:

”I said to my soul, be still, and wait without hope / For hope would be hope for the wrong
thing; wait without love / For love would be love of the wrong thing; there is yet faith /
But the faith and the love and the hope are all in the waiting...”

Utöver att stanna upp och bara vara i det som sker behöver vi också i större utsträckning våga
”provprata”, som idéhistorikern och humanekologen Per Johansson brukar uttrycka det. Att
utveckla tankar och idéer för en ny tid, en framtid vi vet väldigt lite om kräver att vi vågar
möta varann, också över gränser som först kan te sig oöverstigliga, för att bygga en
samhällsstruktur som resursmässigt måste rymmas inom planetens gränser, en
samhällsstruktur där alla måste få plats. Klimaträttvisa och social hållbarhet måste gå hand i hand med ett ekonomiskt system som på ett helt annat sätt än idag tar hänsyn till allt levande,
där respekt och ekologisk resiliens är naturliga ledord som måste respekteras fullt ut.
I sin bok ”Ekologi, samhälle och livsstil”, som ligger till grund för den djupekologiska rörelse
som Arne Næss i högsta grad bidrog till att skapa skriver han bland annat följande när han
resonerar kring förutsättningar att påverka framtiden i en annan riktning:

”Utvecklingen av en ekologisk ansvarsmedveten filosofi kan inte överlåtas till en elit. För att
den ska få slagkraft måste alla vara med, alla som har möjlighet att påverka utvecklingen
lokalt eller i större sammanhang. Detta fordrar frimodighet och gåpåaranda i
värderingsangelägenheter och i aktioner vilka tidigare varit förbehållna en minoritet.”

Tolkar man dessa formuleringar generöst och i den anda Arne Næss själv föreslår och
dessutom mot bakgrund av den situation som råder idag skulle man kunna säga att den väg
mot en gemensam ansvarsmedveten livsstil som vi på allvar måste börja vandra inte heller
kan överlåtas till en elit, särskilt inte när eliten, idag likväl som när Næss skrev sin bok 1971,
utgörs av såväl ekonomiska som politiska maktstrukturer som i mångt och mycket ser sina
privilegier hotade när det blir tal om att förändra samhället.

När Næss längre fram i boken talar om att vårt levnadssätt och vår levnadsstandard måste
anpassas pekar han på att man inte kan ”vänta med att försöka förändra sitt levnadssätt till
dess vi har en politik, vilken gör sådana förändringar mer eller mindre oundvikliga eller
påtvingade utifrån”.

Om detta var sant den gång det skrevs är det definitivt inte mindre sant dag, snarare tvärtom.
Även om kunskapen om den ytterst komplexa situation vi befinner oss i har ökat betydligt,
har också det politiska och ekonomiska motståndet ökat.

Den nedstängning av samhället vi nu befinner oss i på grund av pandemin är utöver allvaret
och de personliga tragedier som drabbar människor världen över också ett ”window of
opportunity” när det gäller alternativa lösningar sprungna ur ett brett gräsrotsengagemang.
Här har omställningsrörelsen en mycket tydlig uppgift som går ut på att i större utsträckning
göra det vi är bra på, det vill säga självorganiserande arbete på lokal nivå som tar vara på
människors kunskaper och erfarenheter, och framför allt, tar vara på människors vilja att
bidrar till berättelsen om ett samhälle vi alla kan längta till och där alla får plats, ett samhälle
vi alla sedan kan vara delaktiga i att försöka förverkliga.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-175/i-levande-och-doda-tankares-sallskap/

Länk till det aktuella avsnittet av ”The Great Humbling”
https://thegreathumbling.libsyn.com/the-great-humbling-episode-5

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 162 - publicerad tisdag 13 oktober 2020

Tillsammans på naturens sida för ett nödvändigt paradigmskifte

Vi lever i en omvälvande tid som ställer stora krav på oss, inte minst när det gäller att skapa verklig förändring och bidra till en omställning som gör skillnad på riktigt. De politiska beslut som fattas de närmsta åren kommer att få avgörande betydelse för mänsklighetens framtid.

Men uppdraget är större än så; vi måste göra om och göra rätt för att allt levande på planeten Jorden ska ha en framtid, vi måste bryta skadliga mönster, återskapa kontakten med naturen och avstå från sånt som inte går att förena med resiliens och ett liv i balans inom planetens gränser. Vi måste bidra själva och vi måste stötta modiga politiker som jobbar i den riktningen.

Om jag ser tillbaka på mitt eget engagemang har det aldrig känts mer meningsfull än nu, och jag tror att vi är fler som uppfattar det på samma sätt. Men det är en minst sagt problematisk tid. Det är en smärtsam insikt för många att vi skapat ett samhälle som bygger på ett gigantiskt utnyttjande av naturresurser och ett samhälle som gjort sig beroende av sånt naturen velat gömma undan och kapslat in; upptäckten att oljan hade så många användbara egenskaper har visat sig vara både en välsignelse och en förbannelse.

Fler och fler inser att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen, och att den fossila energi som driver dagens ohållbara samhälle mot en katastrof inte så enkelt låter sig ersättas om vi samtidigt ska spara på naturresurser, livsmiljöer för hotade arter, skydda haven och det som är kvar av våra skogar. Allt fler inser också att tillväxtsamhället, även om många försöker sig på att ge det lockande gröna förtecken, måste ifrågasättas i grunden för att vi ska nå ett nödvändigt paradigmskifte.

Av naturliga skäl är motståndet mot de åtgärder som krävs för att mildra effekterna av bl a klimatförändringarna störst hos dem som anser sig ha mest att förlora. Om vi som är engagerade i miljörörelsen oroar oss för att arbetet inte går tillräckligt snabbt är andra istället oroliga för motsatsen och ser omställningen i sig som det stora hotet.

Glädjande nog ökar krismedvetande och skapar sjudande aktivitet runt om i Sverige och världen. Människor kommer samman i olika konstellationer, lär sig mer om situationens allvar och medverkar till att påverka framtiden i rätt riktning genom att skapa förutsättningar för ett momentum. Föreningar, organisationer och enskilda människor arbetar demokratiskt, politiskt och inte minst konstnärligt för att bidra.

Och det är i dessa sammanhang några av nycklarna till framgång finns att hämta. När vi träffas på klimataktioner, i demonstrationståg, på föreläsningar och webinarier, när vi talar med varann och med människor som uttrycker tveksamhet kring klimathoten, när vi vågar öppna oss och visa vår egen osäkerhet inför alla de vägval vi måste göra, det är då vi tillsammans bidrar till den nödvändiga förändringen.

Här har vi alla ett ansvar. Vill vi att den omställning som krävs ska lyckas måste vi dels ta initiativet för att lokalt börjar bygga det samhälle vi vill se, men vi måste också bidra till att stärka de demokratiska processerna, hjälpas åt att skapa förståelse för vad som måste göras och stötta de politiska företrädare som vågar säga som det är.

Det senare är inte minst viktigt. Vill vi att politiker ska vara modiga måste vi också stötta dem som vill vara modiga, det ingår i arbetet när det gäller att fördjupa demokratin med syfte att stärka ett radikala omställningsarbete som inte får misslyckas.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-162/tillsammans-pa-naturens-sida-for-ett-nodvandigt-paradigmskifte/ 

Bokanmälan i Landets Fria Tidning Nummer 158, 29 september 2020 

Om den levande skogen som själens kraftkälla och den vilda naturens hopp

I sin hyllade bok Granskogsfolk undersöker David Thurfjell svenskarnas relation till naturen, Norstedts. Foto: Magnus Liam Karlsson


Jag vandrar genom det soliga skogslandskapet en eftermiddag i slutet av sommaren. Ljuset letar sig
ner genom trädens grenverk och jag skymtar något på avstånd. När jag kommer närmare ser jag att det är en husgrund. De stora mossbevuxna stenarna som en gång bar upp en lada eller ett större uthus vilar tungt i det utglesade skogslandskapet.

Någon gjorde en gång valet att låta naturen ta tillbaka delar av det som gått förlorat, om än på
människans villkor; raderna av barrträd kunde inte med bästa vilja i världen kallas för skog, snarare
liknas vid åkerns sädesrader, med skillnaden att de ännu skulle mogna i åtskilliga decennier innan det var dags för skörd.

Då skulle allt fläkas upp och blottläggas och förvandlas till ett stort öppet sår. Jordskorpans blodkärl och nervbanor av rötter, rottrådar och mycel skulle obetänksamt kapas och förstöras på samma sätt som människan vant sig vid att hantera allt som stod i vägen för det som ansågs vara framsteg, för det som ansågs föra utvecklingen vidare. En gärning som i djurens och växternas perspektiv går att likna vid ett fullskaligt krig eller en mycket omfattande miljökatastrof i människornas värld. Jag kom på mig med att önska att det aldrig skulle inträffa, att omställningen vi måste genomföra skulle göra oss klokare innan dess.

~ ~ ~

Det var med det känsloläget jag tog mig an David Thurfjells bok ”Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion”, och jag kunde inte låta bli att fundera på vad det är som gör att vi som älskar skogen och naturen så mycket behandlar den så fruktansvärt illa. Thurfjell lyfter denna paradox och återkommer till den på olika sätt genom boken:

”Det finns en spänning mellan exploatering och naturskydd i den samtida svenska miljöhanteringen. På en livsåskådningsnivå motsvaras denna spänning av en kamp mellan en antropocentrisk livshållning som sätter människan i centrum, och en ekocentrisk som vänder sig mot bilden av människan som alltings mittpunkt.”

Naturligtvis handlar det till stor del om ekonomi, och penningekonomin kan på mer än ett sätt
förblinda och förleda oss, inte minst när det gäller att göra oskäliga uttag ur naturen som bidrar till att sätta de naturliga processerna ut spel.

När David Thurfjell beskriver motsättningen mellan å ena sidan människans intressen och å andra
sidan de intressen som naturen får sägas representera är det också en beskrivning av en
perspektivförskjutning som gått allt snabbare under det senaste århundradet. Den har alltid funnits, men inte på ett lika märkbart sätt som idag.

I de intervjuer som boken bygger på framgår tydligt att naturen har stor betydelse för många av oss
och att skogen svarar upp mot och tillgodoser många av de behov vi människor har för att kunna
hantera livet i en alltmer hektisk och krävande samtid. Här finns tydliga paralleller till religionen och till en personlig upplevelse av andlighet.

David Thurfjell reflekterar inledningsvis över detta men väljer att beteckna de naturupplevelser som han tagit del av i sina samtal som existentiella snarare än religiösa. Mycket på grund av att han
upplever att det ligger närmare, som han själv säger, ”det språkbruk som de jag talat med själva
använder.”

Under intervjuerna märkte han dock att det fanns, uttryckt med den franske filosofen Jean-Luc Nancys begrepp, en transimmanens, dvs ”en sorts erfarenhet av gränsöverskridande som inte knyts till en världsbild med inslag av övernaturlighet”, utan som snarare rör sig om en inomvärldslig
tröskelupplevelse. Kanske till och med en slags återförtrollning av en natur som avförtrollats, en natur som i det gamla bondesamhället inte var ”en tom plats, utan fylld av liv, förtrollning och relationer som behövde hanteras.”

Och kanske är det just naturens existentiella betydelse – med inslag av transimmanens –
som ligger bakom och stärker den underton av motrörelse som skymtar fram och som på mer än ett
sätt tydliggör en längtan efter besinning, eftertänksamhet och klokskap i synen på naturen.
När Thurfjell i bokens sista kapitel (”En djupekologisk vändning”) beskriver framväxten av
miljörörelsen under 60- och 70-talet speglar han i själva verket också dagens system- och
civilisationskritiska motstånd mot tillväxtsamhällets rövarmentalitet som många (inte minst tjejer) i Gretas generation ger uttryck för:

”Hela det politiska och ekonomiska systemet kom att ifrågasättas i en radikal civilisationskritik:
samhällets orättvisor, exploateringen av naturens resurser, strävan efter ständig tillväxt,
konsumtionskultur, energiförbrukning, klasskamp, patriarkat och militaristisk världspolitik, allt sågs som delar av samma grundläggande systemfel.”

Vi blir lätt förblindade och avtrubbade när vi vandrar i de marker som en gång var vilda, men som
idag snarast är en skugga av sitt forna jag. Den ”skog” många längtar till är i själva verket trädåkrar,
plantage som fått ersätta de naturskogar som en gång bredde ut sig i det svenska landskapet.
Den biologiska mångfalden begränsas i takt med att skogsbolagen tillåts härja fritt i det som finns kvar av vildmark och urskogar, i artrika habitat som rymmer sida upp och sida ner av rödlistade arter, alla värdefulla och alla viktiga, inte minst för sin egen skull, och naturligtvis för att skogen ska kunna leva som skog, fullt ut.

En av insikterna jag tar med mig när jag läser ”Granskogsfolk” är hur viktigt det är att sprida kunskap om vad skog är, och framförallt, vad den skulle kunna vara om vi fullt ut lät den vara just skog. Det finns i dag ett stort engagemang för den svenska skogen, föreningar och enskilda som vill se en annan ordning än den nuvarande, som ser behovet av att låta naturen vara sig själv och råda sig själv, som vill att människan träder tillbaka, som ställer naturens intressen mot människans intressen och låter naturen få sista ordet.

Det är i grunden positivt och ska inte ses som ett hot mot mänsklig aktivitet. Ser man på dessa
tankegångar med holistiska glasögon upptäcker man snart att vi, genom att främja naturen, också
främjar oss själva och vår egen långsiktiga överlevnad som art på planeten Jorden.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-158/om-den-levande-skogen-som-sjalens-kraftkalla-och-naturens-hopp/ 

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 150 - publicerad tisdag 1 september 2020

Att navigera genom kaos med värdighet

Vi vet egentligen väldigt lite om framtiden och hur den kommer att gestalta sig. Vi vet att den kommer att ställa stora krav på oss och på vår förmåga att hitta lösningar på komplexa utmaningar. Men på vilket sätt vi kommer att lösa dessa vet vi ännu inte. Vi vet heller inte hur väl vi kommer att lyckas.

Under den pågående Corona-pandemin har omfattande insatser vidtagits för att hindra smittan att sprida sig. Politiker runt om i världen har visat prov på varierande grad av handlingskraft. Olika strategier har tillämpats, men det är ännu för tidigt att bedöma utfallet.

Utöver detta har åtgärder vidtagits för att stimulera ekonomin, åtgärder som fått berättigad kritik från miljörörelsen för att de oftast försöker bevara och upprätthålla ett system som är ohållbart och som måste förändras i grunden för att möta de komplexa utmaningar vi står inför.

Forskningen visar att det krävs betydande insatser för att motverka klimatförändringarna, massutrotningen av arter, förstörelsen av ekosystem, skövlingen av regnskog och urskog. Vi vet idag att vi har att göra med komplexa biologiska system som inte längre låter sig styras eller påverkas, system som människan slutligen måste ta hänsyn till och inordna sig i. Trots detta lever vi kvar i villfarelsen att vi kan fortsätta styra naturen som om den inte lydde under biologins och fysikens lagar.

När det blir allt tydligare att politiken på egen hand inte klarar av att lösa de utmaningar vi står inför krävs nya strategier. I dagarna har Extinction Rebellion Sverige genomfört massaktioner för att förmå beslutsfattarna att ta hoten från framtiden på allvar. Likaså har protesterna mot Preems planer på att bygga ut raffinaderiet i Lysekil intensifierats.

Alla dessa fredliga protester är positiva och mycket viktiga. Men det räcker inte med att protestera. Vi måste arbeta på flera olika sätt för nå det systemskifte som krävs, för att tillsammans skapa den framtid vi vill se förverkligad. Det är också genom att hjälpas åt att tänka och reflektera kring vår belägenhet som vi kan skapa en gemensam karta över det okända landskap som framtiden utgör.

Ett exempel är Omställningsnätverkets konferens som äger rum online den 19-20 september och som i år har temat ”Små handlingars storhetstid – potatis, mening och lokal omställning”. Precis som temat antyder handlar det om att få syn på de omställningsinitiativ som pågår runt om i landet och låta sig inspireras, dela den glädje som verksam och fungerande praktisk och teoretisk kunskap ger, och att lära av varann.

För det är när människor tar till sig relevant kunskap, går samman och agerar som det händer på riktigt, det är då omställningen sker, när stora saker tar sin början i det lilla, i det begripliga och fattbara, det är då de små handlingarnas storhetstid inträder. Potatisuppropet, som jag skrivit om tidigare, är ett bra exempel på en handling som, när den får stor spridning, inte bara medverkar till att fler lär sig odla potatis, utan som också ökar insikten om hur viktigt det är att bygga lokal, regional och nationell matresiliens.

När vi låter handens och hjärtats och hjärnans förmågor och kunskaper samverka når vi ofta mycket längre än när vi försöker tillämpa dessa var för sig. Därför känns det så fint att årets konferens också bjuder på samtal med riktigt inspirerande och spännande tänkare som Nora Bateson, Per Johansson och Jonna Bornemark.

Jonna kommer att tala om "Magi och liv: om att handla i en post-mekanistisk värld", Nora och Per kommer under ledning av Omställningsnätverkets ordförande David Bennett att reflektera över ämnet "How to navigate through chaos with dignity”. 

Och egentligen är det värdighet allting handlar om. Ju mer komplex framtiden är, desto viktigare är det att skapa dessa rum för samtal där vi låter olika erfarenheter komma till tals, där vi lyssnar på varann och respekterar den kunskap vi tillsammans besitter, kunskap som sammantaget kan hjälpa oss att på ett värdigt sätt ta oss an en framtid vi än så länge vet väldigt lite om.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-150/att-navigera-genom-kaos-med-vardighet/  

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 141 - publicerad fredag 31 juli 2020

Omställning på riktigt kräver civilisationskritik

Jag har alltid intresserat mig för människor och jag har alltid fascinerats av berättelser och historier som speglar människors liv. Det började redan när jag var en liten grabb och mormor berätta om hur livet var förr i tiden; om den långa vägen till skolan, hur hennes pappa kolade milor i de sörmländska skogarna, hur han och hennes bröder gick långa sträckor för att spela upp till dans på lördagskvällarna, hur hon själv som ung drabbades av spanska sjukan – och tillfrisknade, om luffarna – eller om det nu bara var vanligt fattigt folk – som gick och tiggde under de hårda åren på trettiotalet och mycket mer.

Inom mig skapades bilder av dessa och andra händelser som i ett barns medvetande inte alltid gick att få ihop. Men mormor hade inte bara tid att berätta, hon hade också tid att svara på frågor. På så sätt fick berättelserna ett tydligare sammanhang och kunde ta fart, finna nya vägar och riktningar så fler spännande detaljer kunde lockas fram och läggas till dem jag redan kände till. I barnets föreställningsvärld kunde verkligheten stundtals få sagans skimmer över sig, särskilt när det handlade om hur människor levde i svunnen tid, i ett Sverige som inte längre fanns kvar.

När jag vandrar runt i de sörmländska skogarna, på igenvuxna grusvägar, genom hagmarker och över ängar tänker jag ofta på de människor som en gång levde på dessa platser. Jag tänker på småbruken som försvann, hur ägor slogs samman, och hur den stordrift som sedan tog vid inte längre kände samhörighet med tuvan och trädet, de vackra vita björkstammarna bakom torpstugan, med åkerns beskaffenhet, eller med de människorna som en gång brukat jorden, som kanske föddes, levde och dog inom några mils radie.

Och det handlar inte om nostalgi, för vi kan inte hindra tidens gång och vi kan inte skriva om historien. Men vi kan hjälpas åt att forma den framtid vi själva vill leva i. Fram tills nu har vi hela tiden fått det bättre materiellt sett och det var naturligtvis även något mormors generation uppskattade. Men vi har också tappat mycket på vägen. Framförallt verkar många ha tappat kontakten med den natur som föder oss, som nu, utan omtanke och kärlek från vår sida, hotar att vända sig mot oss.

Även om det brådskar att ställa om borde vi i större utsträckning reflektera över hur våra reella behov ser ut och vilka grundförutsättningar som krävs för att vi människor ska kunna leva och må bra. Tar vi oss inte den tiden är risken stor att vi driver omställningen i en riktning som på sikt fjärmar oss från målsättningen att skapa ett resilient samhälle och vi riskerar istället att hamna ur aska i elden.

Egentligen handlar det om sund systemkritik parad med välbehövlig civilisationskritik; vi måste våga ifrågasätta ett samhällssystem som i grunden är ohållbart (vårt nuvarande) och diskutera hur vi kan ersätta det med något annat snarare än att hoppas på att vi kan fortsätta som vi gjort hittills.

Det tragiska är att det i princip bara är det senare som är politiskt möjligt att diskutera i dagsläget. Att en bredare och mer djuplodande diskussion inte kommer igång på allvar handlar om att frågan är alltför politiskt känslig. Och just därför borde den verkligen diskuteras.

När man lyfter tankar på att vi måste avstå från att göra vissa saker framöver, till exempel flyga i onödan, skapar det ett slags existentiellt ramaskri som i den individualistiska tid vi lever i betraktas som ett hot mot möjligheten att göra egna val, vilket det naturligtvis också är. När vi sätter in det i ett större perspektiv där även våra begränsade möjligheter till framtida resursutnyttjanden och utsläpp fogas in nyanseras bilden och det går att skapa större förståelse för att omställning inte bara handlar om ett gigantiskt teknikbyte (som ur ett resursperspektiv också i grunden är problematiskt), utan om att vi i allt större utsträckning kommer att behöva avstå från sånt vi vant oss vid att se som självklarheter.

På samma sätt som det krävdes ett modigt politiskt ledarskap för att lyfta Sverige ur fattigdom när mormor var ung, krävs det idag ett minst lika modigt ledarskap som inte bara ska driva på den nödvändiga omställning som måste genomföras. Det krävs också ett ledarskap som på ett tydligt och konkret sätt vågar problematisera de vägval som detta innebär. Det är dessa vägval som i mångt och mycket bestämmer vilket innehåll det omställda samhället kommer att få och hur väl vi kommer att lyckas ställa om på riktigt.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-141/omstallning-pa-riktigt-kraver-civilisationskritik/ 

Bokanmälan i Landets Fria Tidning Nummer 135,10 juli 2020 

Du är vad du köper och blir vad du äger

Katarina Graffman, Jacob Östberg och Emma Lindbland är författare till boken "På spaning efter den tid som kommer - bubblor, skam och andra fenomen", Bokförlaget Roos & Tegnér. Foto: Sören Vilks

Att vi måste förändra vårt sätt att leva och vårt sätt att konsumera har länge varit uppenbart för många av oss. Men hur ser vi på oss själva som människor och konsumenter? Vilka val gör vi och varför? Kan vi ens tala om självständiga val i en kulturell kontext där vi hela tiden definieras utifrån de ägodelar vi har, säger oss vilja ha eller för den skull absolut inte vill bli förknippade med? Det senare inte minst intressant i en tid när konsumtion allt mer har kommit att förstärka såväl positiva som negativa sidor av oss som människor.

I sin bok ”På spaning efter den tid som kommer – bubblor, skam och andra fenomen” tar Katarina Graffman, Emma Lindblad och Jacob Östberg inte bara pulsen på samtiden, de blickar också framåt och försöker med samlad kunskap från kulturantropologi, modevetenskap, reklam och PR teckna en bild av hur vi som människor och konsumenter kommer att bete oss framöver.

Och det är intressanta frågor de tar upp. Eftersom jag själv strävar efter att försöka leva både hållbart och etiskt är det framför allt resonemangen kring dessa perspektiv som intresserar mig mest. Och jag känner onekligen igen mig i den sammansatta bild som målas upp, där äkthet och autenticitet går att definiera på olika sätt; beroende på vem du är, vem du riktar dig till och hur den diskurs ser ut som avgör vad som är meningsskapande eller ej:

”I vår strävan att finna mening i livet vill många av oss fatta beslut som tillåter oss att vara så sanna mot oss själva som det går, eller i alla fall uppleva att vi lever sant. Det går igen i mängder av de val vi gör – från val av tämligen triviala konsumtionsartiklar, som öl eller vin, till mer konsekvenstyngda val som val av yrke eller livspartner. I alla dessa situationer strävar många efter att hitta det som känns äkta och autentiskt.”

Att den konsumtionskultur vi lever i idag inte bara kan avfärdas genom att oönskade beteenden och individuella val (om det nu finns några sådana) skambeläggs blir ganska tydligt. Möjligheterna att konsumera är inte heller avhängiga enbart de faktiska ekonomiska resurserna vi har som enskilda individer. I en marknadsekonomi som tillhandahåller nödvändigt kapital förknippas identitetsskapande i allt större utsträckning med konsumtion; genom medvetna eller undermedvetna val förstärks en attraktiv livsstil för att framstå som äkta. Och idag har, eller tror sig alltfler ha, råd att betala för den framtoning som eftersträvas.

Det kan dock tyckas paradoxalt att försöka skapa äkthet med lånade pengar och försöka bygga en autentisk identitet genom att skuldsätta sig. Det framstår inte bara som falskt och bakvänt, utan även som ett självbedrägeri av stora mått. Men i vår komplexa verklighet tycks inte detta

spela så stor roll. Kanske för att även ”det äkta” har individualiserats, vilket författarna också lyfter fram. De menar att ”autenticitetsanspråken har tagits ner till en individuell nivå där det blivit viktigare att det `känns äkta för mig ́ än att det är äkta enligt traditionella markörer.”

Men hur ska vi då leva i framtiden? Eller rättare sagt; hur skapar vi ett liv och en självbild som inte bara är utanverk och kulisser, som håller för en närgången granskning i en tid när effekterna av den klimatkris vi befinner oss i kommer att syna oss allt mer hårdhänt i sömmarna. Hur ser framtidens statusjakt ut när det inte längre går att köpa en värstingbil för att bevisa makt och duglighet eftersom bilen som objekt troligen kommer att stå för en daterad syn på framgång? Hur överlever modeindustrin när slit och släng inte längre går att sälja och människor hellre köper kvalitet - som kanske håller en livstid - snarare är sånt som går sönder efter första tvätten?

Är det en utopi att tro att vi generellt blir så pass medvetna om den klimatkris vi befinner oss i att konsumtionsmönstren kommer att förändra sig så drastiskt? Kanske? Och eftersom vi människor är sociala och kulturella varelser finns det hopp, vilket författarna också ger uttryck för när de försöker bedöma våra framtida konsumtionsmönster:

”Vi är djupt präglade av den här kulturella logiken, det är genom den linsen vi ser vår värld idag. Det är konsumtionskulturens meningsbetydelser och regler vi har lärt oss navigera efter. Men det innebär inte att vi måste konsumera sådana mängder som vi gör idag eller att den logik som marknaden marinerat oss i inte går att förändra. Det går att byta ingredienser i marinaden.”

Låt oss hoppas att det är sant, att det paradigmskifte som måste komma för att planeten jorden ska vara bebolig i framtiden kommer att förändra våra konsumtionsmönster i grunden.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-135/du-ar-vad-du-koper-och-blir-vad-du-ager/ 

Publicerad tisdag 30 juni 2020

Sörmländsk sommarnatt

Foto: Nicklas Adamsson

Jag tänker på Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori” när jag vandrar genom trädgården. Värmen har kommit på allvar och kvällen är ljum. De sista solstrålarna dröjer sig kvar i björkarnas grenverk och naturen förbereder sig på den korta sommarnatten. Doften av hö blandar sig med sötaktig pion och nybryggt kaffe.

Ekelöf talar om en känsla av renaste lycka som porlar upp inom honom och jag förstår vad han menar. Jag slår mig ner i trädgårdsstolen. Lugnet tycks oändligt. Den svala kvällsbrisen för med sig frid och välbehag, talar till mitt tillstånd och vaggar min själ till ro och vila.

Natthimlen blånar mot skogsrandens svarta kuliss. Stjärnorna träder fram, ovetande om hur vi föser de samman till bilder och tecken som ur vårt jordiska perspektiv framstår som självklara och logiska.

Snart ska gryningsljuset bryta nattens mörker och väcka den vackra jord som vi med våldsam kraft förgriper oss på. Tanken skakar av sig den obehagliga sanningen och lockar, när den passerar mitt hjärta, med sig all den goda vilja jag är i stånd att uppbåda, försvinner sen iväg på drömmens stigar ut i ett fagert sommarland…

”Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära”, säger Ekelöf. Sannerligen är det så denna sörmländska sommarnatt.

Nicklas Adamsson

(Dikten Eufori ingår i Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång som utkom på Bonniers förlag 1941)

Publicerad söndag den 21 juni 2020

Sedan 2018 har allt och ingenting hänt...

Greta Thunberg. Foto: Nicklas Adamsson

Greta Thunberg under seminariet ”Vem bryr sig om framtiden” på Kulturhuset i Stockholm den 26 september 2018. Foto: Nicklas Adamsson.

Midsommarkrönika.

Det är midsommardagen 2020 och jag lyssnar på Greta Thunbergs sommarprogram och drar mig till minnes det välbesökta seminariet ”Vem bryr sig om framtiden” som arrangerades på Kulturhuset i Stockholm i september 2018.

Greta Thunberg, Staffan Laestadius och Pär Holmgren talade befriande frispråkigt om de allt tydligare spåren av klimatförändringarna och framförallt om de begränsade möjligheter vi har att hejda utvecklingen i nivå med Parisavtalet om vi inte sätter fart på allvar.

Det kändes befriande välbehövligt, och än mer uppfriskande när publiken spontant började applådera. Det var långt ifrån några uppseendeväckande fakta som presenterades, men här beskrevs klimatkrisen som den kris den i själva verket är. 

Sedan 2018 har allt och ingenting hänt... Det senaste beviset är Mark- och miljööverdomstolens yttrande över Preems begäran att få bygga ut Preemraff i Lysekil. Domstolen gjorde sitt jobb, tolkade nuvarande lagstiftning och gav Preem klartecken till en utbyggnad.

Och vad annat kunde de göra. Så länge lagarna till stor del skyddar de verksamheter som ägnar sig åt livsmiljöförstörelse finns det inga möjligheter att på legal väg motverka de krafter som driver på klimatkrisen. Vi behöver således andra demokratiska verktyg för att komma till rätta med den felsyn som råder och för att kunna bygga ett nytt samhällssystem som står på livets sida. Något som exempelvis skulle göra skillnad är införandet av en internationell lagstiftning mot just livsmiljöförstörelse/ecocid.

Men fler måste våga ta bladet från munnen och säga som det är. Att det behövs rejäla krafttag för att minska koldioxidutsläppen, skydda den biologiska mångfalden, minska avskogningen, återförvilda naturen och låta människan vara människa i bästa bemärkelse. Det är ytterst osannolikt att vi kommer att klara målen i Parisavtalet. Vi måste istället på allvar inrikta oss på att motverka de katastrofala följdverkningarna av den parentes i mänsklighetens historia som industrialismens fossilorgie utgör. Det duger inte längre att låtsas att vi är på rätt väg. Isarna vid polerna smälter obevekligen, permafrosten tinar, arter utrotas i en ofattbar takt...

Och det är verkligen inte att ta ansvar att ge sken av att allt kommer att ordna sig. För det är inte sant. Vi har alla ett etiskt, moraliskt ansvar att dels vara väldigt tydliga med hur situationen ser ut, men också med att det nu framförallt handlar om att minimera effekterna av den klimatkris vi befinner oss i. Det politiska ansvaret är enormt. Och ju längre vi dröjer med att vidta kraftfulla, radiakala åtgärder kommer större insatser behöva göras på allt kortare tid.

Så ser verkligheten ut. Och det som måste göras, måste vi göra tillsammans, vi måste samarbeta, såväl lokalt, regionalt, nationellt som globalt. Det är med kunskap om sanningen och modet att vara ärlig och säga som det är ett hopp om framtiden kan skapas. Inte annars.

Nicklas Adamsson

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 129 - publicerad fredag 5 juni 2020

Dags för internationell lagstiftning mot ecocid!

Idag är det Världsmiljödagen. Jag tänker på de smältande isarna i Arktis, på kontinenter av plast som flyter omkring i världshaven, på mikroplasterna som knappt syns – men finns där ändå – på regnskogarna i Amazonas som skövlas och bränns ner och inte minst på våra egna skogar, som kalavverkas, utdömda att bli plantage åt monokulturer av barrträd. I det senare fallet är det måhända ännu sorgligare att människor envisas med att också kalla det som sedan växer upp för skog.

Och det är här vi kommer in på några av människans svagheter; oförmågan att sätta stopp, viljan och driften att omvandla och anpassa det vilda så det ska fungera i det vi kallar natur, att skapa och styra och plocka bort och lägga till; det som inte snabbt nog går att omvandla till pengar har inget värde, eftersom det är så framgång räknas. Bättre då att ta bort, rensa ut och ersätta med sånt som kan bli vackra staplar i tillväxtdiagram och ekonomiska rapporter, och som sedan – uttalat eller outtalat – ska fylla ut det själsliga tomrum det skövlade vilda lämnar efter sig.

Men naturen, som för övrigt är temat för årets Världsmiljödag, är inte ett okomplicerat begrepp. När George Monbiot beskriver det engelska landskapet i sin bok ”Feral – Rewilding the land, sea and human life” och diskuterar vad som är ursprunglig natur, det vill säga ”naturen naturen” beskriver han hur vi konstruerar en bild av en ursprunglighet genom att knyta an till och införliva det i ett av människan konstruerat kulturlandskap.

De böljande gröna hedarna med flockar av betande får som är så förknippat med den engelska landsbygden, och som förmedlar en känsla av genuin äkthet, är snarare ett ideal skapat av oss människor. Och att det är detta ideala tillstånd resurser läggs på att till varje pris bevara.

”Resultatet blir bakvänt. Naturvårdarna försöker skydda djur och växter som lever i ett odlingslandskap från förra århundradet, istället för släppa taget och låta naturen ha sin gång” skriver Monbiot.

Och han går hårt åt den gängse uppfattningen om vad som är naturligt:

”För att bevara det öppna landskapet i högländerna måste man hålla får. Det spelar ingen roll vem du pratar med i de delarna av landet: lantbrukare, regeringstjänstemän eller naturvårdare, alla kommer att säga att svaret är får – vad var frågan nu igen?

Om du ifrågasätter deras synsätt kommer de att hävda att fåren behövs för att hålla landskapet öppet. Men hur kan det komma sig att det behövs en idisslare från Mesopotamien för att hålla landskapet i Storbritannien öppet?” (Min översättning.)

Beroende på hur långt tillbaka i tiden vi går när vi ska försöka definiera en genuin naturmiljö har han naturligtvis rätt; får hör ursprungligen inte till naturen i Storbritannien lika lite som de hör till den svenska naturen. Det är vi människor som konstruerat ett landskap där fåren blivit synonyma med naturen av den enkla anledningen att vi haft stort utbyte av dem. Detta har gjort att får, i ett kulturellt perspektiv, inordnats i bilden av det gängse brittiska respektive svenska landskapet. Vi uppfattar dem helt enkelt som omistliga. Och allt handlar om tidsperspektiv - människans tidsperspektiv.

Det här visar på den komplexitet som naturbegreppet omfattar, liksom vad som är skyddsvärt och inte. Och det handlar i grunden om att få syn på sig själv i det som kallas utveckling; vi människor måste se oss själva och med mer objektiva ögon se den påverkan vi har på naturen.

Om vi menar allvar när vi säger att vi vill skydda naturen måste vi också vara beredda att dra oss tillbaka, låta naturen utvecklas på egen hand, bli vildare, yvigare; i större utsträckning få rå sig själv. Det är tveksamt om det är förenligt med det ”genomekonomiserade” synsätt som präglar samhället idag. För att göra naturen mer autonom behöver den ett juridiskt skydd som står upp för de värden vi tillskriver den, med som vi definitivt inte respekterar.

Världsmiljödagen till ära står därför en internationell lagstiftning mot ecocid, livsmiljöförstörelse, högst upp på min önskelista.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-129/dags-for-internationell-lagstiftning-mot-ecocide/ 

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 110 - publicerad tisdag 12 maj 2020

Potatisuppropet är ett exempel på omställning i praktiken

När potatisuppropet startade på torget i Söderhamn på påskafton den 11 april i år knöt det an till de mat- och potatiskravaller som ägde rum i Sverige för lite mer än hundra år sedan. Då, 1917, var det världskrig och dyrtider och många fick gå hungriga. Och det var ofta kvinnorna som tog initiativ till de protester som följde.

Först ut var två hundra kvinnor i Söderhamn som den 11 april 1917 marscherade in till torget för att protestera mot bristen på mat. Att det är omställaren Anders Persson och föreningen Närjord i Söderhamn som tillsammans med bland annat Omställningsnätverket lite drygt hundra år senare tar initiativ till ett potatisupprop, inte uppror, är kanske därför inte så konstigt.

Potatis är på många sätt är en fantastisk gröda. Och kanske är det just därför den får representera kampanjens bakomliggande budskap, nämligen att den svenska självförsörjningsgraden minskat med åren och därför behöver stärkas.

Vi har under ett antal decennium förlitat oss på en global just-in-time-ekonomi som gjort det möjligt att när som helst inom loppet av dagar få tag på nästan vilka råvaror som helst. Och visst, det har fungerat hittills. Men om vi skrapar på ytan och tittar efter varför det har fungerat så ser vi att det i mångt och mycket handlar om att vi haft billiga fossila drivmedel som gjort det möjligt att frakta varor kors och tvärs över världen. Och det har minst sagt tärt hårt på Moder jord.

I ett omställt samhälle kommer vi inte att kunna fortsätta på det sättet, därför handlar potatisuppropet om mycket mer än om att sätta potatis för att undanröja en annalkande nationell matbrist. I grunden handlar det om resiliens. Vi kommer inte att kunna transportera råvaror på samma sätt som idag. Och vi behöver mat. Vi måste därför producera mer av de livsmedel vi behöver lokalt och regionalt, och när det gäller produktionen av mat måste vi bättre ta vara på de möjligheter som finns att odla traditionella grödor här i Sverige.

Lika mycket som potatisuppropet manar till att handgripligen gå ut och sätta potatis, lika mycket handlar det om att få människor att se de ohållbara sambanden i den fossilintensiva livsmedelsproduktion vi har idag och börja fundera på varifrån maten kommer, vem det är som odlar den och på vilket sätt och under vilka förutsättningar den produceras.

Vill vi på allvar bygga ett samhälle som står emot kriser måste vi ta kontroll över maten och matproduktionen i större utsträckning. Svenskarna är ett odlande folk. Det vittnar inte minst trädgårdsintresset och kolonirörelsen om. Även många av de nya svenskar som kommit till Sverige har med sig kunskaper om odling och matproduktion. Intresset för mat och mathantverk är stort. Många småskaliga matproducenter vill förädla och sälja produkter av närproducerade ekologiska råvaror av hög kvalitet, något som också konsumenterna i allt högre grad uppskattar och efterfrågar.

Mycket talar för att det allt större intresset för odling, självförsörjning och omställning kan bidra till att den svenska självförsörjningsgraden ökar. Tillsammans med en större insikt om hur viktigt det är att skydda och bevara biologisk mångfald, omistliga naturmiljöer och habitat, och den växande miljörörelsens krav på radikala klimatåtgärder kan vi komma en bra bit på väg.

Men trots att omställningsrörelsen består av människor som är vana vid att ta ett stort eget ansvar för att hitta lösningar behövs ett omställningsstöd för att göra den förändring vi står inför möjlig. Det handlar om att förändra regelverk som är ett resultat av den stordriftstanke som präglat det svenska jordbruket under lång tid. Men också om att skapa förutsättningar som visar på en tydlig vilja att låta människor lyckas när de vill bidra till att ställa om samhället. Här skulle en förändrad syn på arbete vara välkommen, liksom införandet av en generell ekonomisk grundtrygghet som gör att fler har möjlighet att vara delaktiga i ett samhällsbygge som måste handla mer om att vara och leva än om att producera och konsumera.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-122/potatisuppropet-ar-ett-exempel-pa-omstallning-i-praktiken/ 

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 110 - publicerad tisdag 31 mars 2020

Låt oss göra omställning till det sexigaste som finns!

Jag pratar ofta med människor som liksom jag varit engagerade i miljörörelsen under lång tid. När vi kommer in på den genomgripande samhällsomvandling som ska förbereda Sverige inför framtiden märker jag att många tappat tron på politikens möjligheter att genomföra den omställning som krävs. Än mer märkbart blir det när vi talar om den radikala systemförändring fler av oss ser som helt nödvändig i sammanhanget.

I spåren av Corona-pandemin blir det också tydligt hur bräckligt och skört det moderna samhället är. Många ifrågasätter också med rätta varför staten, genom de stödåtgärder som sätts in, gör allt för att upprätthålla samhällsstrukturer som i många fall står i vägen för en nödvändig omställning.

Dessa frågor är högst relevant. Inte minst om man tänker på att klimatpolitiska rådet gett regeringen bakläxa när det gäller den klimathandlingsplan som ska sätta ribban för Sveriges miljöarbete under mandatperioden. Jag tillhör själv de som tycker att staten ska ställa tuffare miljö- och omställningskrav på de verksamheter som får stöd. Även om vi är mitt uppe i en akut pandemi får vi inte glömma de åtaganden vi har för att motverka en allt mer överskuggande klimat- och miljökris.

Det som är tänkvärt i sammanhanget är att nedstängningen av industriverksamhet och transporter världen över visat tydliga positiva miljöeffekter. Samtidigt är det viktigt att poängtera att enskilda människor som drabbas på olika sätt måste få hjälp. Men för att undanröja den ekonomisk oro många i Sverige känner idag skulle generell grundtrygghet omedelbart kunna införas.

När en kris av det här slaget inträffar är det imponerande att se hur människor på olika sätt hjälper varann för att få vardagen att fungera. Det visar på en positiv vilja att bidra till att hitta lösningar och göra det bästa av en situation som annars kan te sig tämligen hopplös för många. Att ta saken i egna händer, och erbjuda sin kunskap för att tillsammans med andra uppnå ett gemensamt mål är också något som kännetecknar omställningsrörelsen.

Istället för att misströsta och tappa tron på möjligheterna att förändra arbetar människor vidare, på egen hand eller tillsammans med likasinnade. Det handlar ofta om att utveckla idéer och projekt och gå från ord till handling. Den positiva kraft och energi som skapas har under åren gett oss många goda exempel på omställningsinitiativ runt om i landet. Det handlar om allt från gemensamma odlingsprojekt, ekobyar, skogs- och permakulturträdgårdar till bo- och byggemenskaper.

Det är också i tider som dessa, när det ser som mörkas ut vi som bäst behöver bygga aktivt hopp och skapa framtidstro, stötta varann och ge varandra kärlek. Det jag själv känner mig väldigt glad och tacksam över just nu är det webinarium som vi i styrelsen för Omställningsnätverket tillsammans med många andra fantastiska människor lyckats planera på kort tid och som går av stapeln den 2 april (”Efter krisen: Ställa om istället för tillbaka”). I skrivande stund är vi uppe i bortemot 400 anmälda deltagare och det finns plats för fler.page1image7913408

Vi tror att många just nu känner ett stort behov av att få vara delaktiga i något upplyftande och positivt, något som pekar ut en tydlig riktning, men samtidigt inte utger sig för att ha svaren på alla frågor. Inom omställningsrörelsen pratar vi ofta om att vi måste våga omfamna ovissheten. Och det är faktiskt precis vad det handlar om just nu; vi vet vad vi måste göra: ställa om. Men vi vet inte exakt hur det ska gå till. Det vi vet är att vi kan ge varann både kraft och energi när vi samlas och gör någonting gemensamt.

Framtiden är ett okänt landskap som vi saknar tillräcklig kunskap om för att till fullo kunna överblicka. Men om jag vågar ta steget ut i det okända, vågar du också göras det. För visst är det kärleken till naturen, till moder jord och till varandra som är den inneboende drivkraften, som gör att vi väljer att engagera oss för det vi tror på? Om det är så, kan vi tillsammans göra omställning till det sexigaste som finns!

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-110/lat-oss-gora-omstallning-till-det-sexigaste-som-finns/  

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 104 - publicerad tisdag 10 mars 2020

Förtroendet för svensk klimat- och miljöpolitik står och faller med Preemraff.

Låt oss börja med att slå fast att den klimatkris vi befinner oss i inte är förhandlingsbar. Trots detta verkar många ha svårt att förstå att så är fallet. Kanske beror det på att vi människor är så vana vid att få som vi vill. Men den tiden är förbi. Vi har överutnyttjat naturen, dränerat den på resurser och byggt upp en gigantisk skuld som måste betalas.

Vi är vid vägs ände; i biologisk mening eftersom vi har utrotat arter i en takt som även
hotar oss själva, i fysikalisk mening eftersom atmosfären inte längre kan
härbärgera alla växthusgaser utan att det får förödande konsekvenser, och framför allt, i moralisk mening eftersom vårt sätt att leva inte bara slår ut medarter och påverkar
klimatet, det hotar i förlängningen allt liv på jorden. Frågan är med vilken rätt vi fortsätter på detta sätt. Nu när vi vet. Nu när konsekvenserna är kända.

Nej, den situation vi befinner oss i är inte förhandlingsbar. Men fortfarande finns det de som tror att vi kan fortsätta som förut och att ny teknik ska göra det möjligt. Men kan ett samhällssystem som är baserat på fossil energi och myten om ständig ekonomisk tillväxt, och som dessutom skapat de problem vi ser idag bidra till att lösa dem? Det är föga troligt. Vi måste hitta andra sätt att bygga framtiden, skapa ett narrativ som tillåter oss att tänka med naturen istället för mot, som innefattar ekonomisk nedväxt, ett långsammare livstempo, varande istället för görande i sammanhang som styrs av kärlek och solidaritet snarare är hat och konkurrens. Inspiration till mycket av detta går att finna inom omställningsrörelsen.

Preems planer på att bygga ut raffinaderiet i Lysekil är ett utmärkt exempel på hur orimligt det är att fortsätt på den inslagna vägen. Hur kan vi tillåta att ett oljebolag som
redan idag bidrar till att skita ner och förgifta planeten utökar sin verksamhet när hela fossilindustrin istället borde avvecklas. Att ge klartecken till en utökning är mot bakgrund av den kunskap vi har djupt omoraliskt, det strider dessutom mot vetenskapliga fakta som pekar på vikten av att snabbt fasa ut fossilberoendet för att vi ska ha en chans att nå de klimat- och miljömål vi satt upp.

Insikten att vi människor har förstört planeten är smärtsam; det gör ont och skapar
ångest. Men ökad medvetenhet föder också motkrafter som kan ifrågasätta tillväxtsamhällets uppenbara avigsidor. Såväl Fridays For Future som Extinction Rebellion är positiva tecken på detta.

När Preem vill ge sken av att de ska minska de fossila utsläppen genom en produktionsökning handlar det om greenwash av gigantiska mått. Vad man uppenbarligen hoppas på är att det ska vilseleda tillräckligt många så att beslutet om en utökning ska accepteras. Fossilindustrin börjar på allvar inse att ett paradigmskifte är oundviklig och inte längre går att komma undan, men försöker in i det sista grönmåla sin verksamhet å det grövsta. Man har under årtionden känt till den negativa påverkan utsläppen har, men istället för att ta sitt ansvar har man mörkat och vilselett beslutsfattare och allmänhet på ett mycket cyniskt sätt för att kunna fortsätta tjäna stora pengar.

Med början idag, den 10 mars, besöker Mark- och miljööverdomstolen under några dagar Lysekil för att bland annat göra platsbesök på Preem. Man kommer också att lyssna på

Naturskyddsföreningens experter och de argument som anförs mot en utbyggnad och som ligger till grund för det överklagande som nu behandlas. Därefter ska domstolen sammanställa en rapport till regeringen som ska fälla avgörandet. Även stora delar av miljörörelsen kommer att vara på plats i Lysekil för att manifestera mot en utbyggnad, bland annat kommer en protestmarch att genomföras till Preems raffinaderi under dagen.

Exakt när regeringen kommer att ta ställning till utbyggnadsplanerna är ännu oklart. Vad vi däremot vet är att de måste säga nej, i alla fall om Sverige ska ha något anseende kvar för sin klimat- och miljöpolitik.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-104/fortroendet-for-svensk-klimat-och-miljopolitik-star-och-faller-med-preemraff/ 

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 89 - publicerad tisdag 17 januari 2020

Kärleksfullt motstånd mot utrotning belönas

Ibland kan det kännas meningslöst att engagera sig; situationen ser hopplös ut, motståndet är övermäktigt, de egna resurserna obetydliga och chansen att lyckas löjligt liten. Inte nog med det, risken att få kritik för att man sticker ut hakan är uppenbar. Det är lätt att fråga sig om det är värt allt detta. Och om drivkraften bara vore avhängig chansen att lyckas skulle säker många fler tveka och låta bli.

Men äkta engagemang värderar sällan möjligheten att nå eventuell framgång. Drivkraften handlar snarare om något helt annat; om moralisk resning, om inneboende vilja att göra rätt, om ett inre ”tvång” som gör att det inte går att låta bli att agera i en riktning man vill se förverkligad.

Genom historien har engagemang som grundar sig på allt från gudomligt tilltal till inre övertygelse och moral fått människor att gå samman och göra betydande insatser. I många fall har omvälvande förändringar åstadkommits, särskilt när stark drivkraft kombinerats med en självuppoffrande vilja att äventyra sin egen bekvämlighet för att nå målet. Kampen mot slaveri och rasism, liksom kampen för rösträtt, självständighet och medborgerliga rättigheter är bara några av de mest kända exemplen.

Rörelser som vuxit fram med enskilda människors inre övertygelse som grund, med fredliga metoder och icke-våld som ideologi och civil olydnad som metod har med tiden i regel också vunnit allmänhetens stöd. Detta eftersom det finns något tilltalande i att agera altruistiskt för en god sak; det slår an något i oss när vi ser andra människor stå upp mot orättvisor och missförhållanden – delar vi samma övertygelse vill vi också gärna dela deras engagemang.

Eftersom vi är inne i en eskalerande klimatkris som de traditionella parlamentariska systemen inte förmår hantera är framväxten av demokratiska och fredliga massrörelser som Fridays For Future och Extinction Rebellion tydliga tecken i tiden. Dessa rörelser är inte bara en garant för att sätta ökad press på världens makthavare, de kan också bidra till en demokratisering av de samhällssystem där de verkar. Det senare eftersom en bred, växande miljörörelsen utgör tydliga motkrafter mot de nationalistiska strömningar som ofta förnekar klimatkrisen och dessutom vill ställa människor mot varandra och inskränka deras frihet.

Fridays For Future har fått uppmärksamhet och utmärkelser för sitt arbete i såväl Sverige som runt om i världen. Extinction Rebellion har också fått mycket uppmärksamhet, och kanske främst för att man valt civil olydnad som metod vid sina aktioner. Trots att protesterna alltid är fredliga och utgår från icke-våld väckte detta, främst initialt, viss misstro. En misstro som med tiden avtagit betydligt.

I takt med att klimatkrisen förvärras inser alltfler allvaret. Detta gör att människor som aldrig tidigare varit engagerade söker sig till växande rörelser som Extinction Rebellion. Att Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges kristna råd väljer att dela ut 2020-års Martin Luther King-pris till Extinction Rebellion Sverige är inte bara stort, det visar också exempel på betydande insikt; att vi tillsammans kan åstadkomma förändring, att vår överlevnad ligger i våra egna händer. Och kanske framför allt, att det alltid är meningsfullt att engagera sig för det man tror på!

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-89/karleksfullt-motstand-mot-utrotning-belonas/

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 99 - publicerad tisdag 21 februari 2020

Bullshit! Nonsens! Skitsnack!

I filosofiska rummet den 9 februari samtalar Torbjörn Tännsjö (professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet) och Elena Namli (professor i teologisk etik vid Uppsala universitet) med programledare Tithi Hahn om lögnen som filosofiskt begrepp.

Under samtalet gör Tännsjö en distinktion mellan lögn och det moralfilosofen Harry G Frankfurt kallar "bullshit". Tännsjö menar att mycket av det som idag sägs i den offentliga debatten och som uppfattas som lögner istället är just bullshit. Och att detta skitpratande på många sätt är farligare för den politiska trovärdigheten än den rena lögnen. Detta eftersom avsändaren ofta fullständigt tycks strunta i vad som är sant och inte.

Det här skapar ett ökat behov av att reflektera över sanning och trovärdighet i samhällsdebatten; vem säger vad och varför? Hur är budskapet tänkt att uppfattas? Är skitsnacket en medveten undanmanöver för att dölja avsändarens verkliga syften. Det är säkert ingen som förvånas över att Donald Trump i detta sammanhang får exemplifiera de politiska företrädare som satt skitsnacket i system.

Och vad värre är, vi har slutat förvånas över de grodor som hoppar ur munnen på honom. Det som för bara några år sedan hade varit fullständigt förödande passerar nu utan nämnvärd reaktion; skitsnacket har normaliserats på högsta politiska nivå.

Om det här är ett sätt att föra mottagaren bakom ljuset, eller distrahera och försöka styra bort fokus från den egentliga agendan, hur påverkar det då samhällsdebatten? Går det längre att föra seriösa samtal? Om skitsnacket får ökad spridning, kommer det till slut att helt fördumma det offentliga samtalet?

Mycket handlar om hur motkrafterna ser ut. Men för att vi ska kunna genomskåda och hantera det trixande med sanningen som består av såväl skitsnack som rena lögner är det viktigt att vi är uppmärksamma och inte blir avtrubbade och lockas in i en retorisk härdsmälta där allt är tillåtet för att vinna billiga politiska poäng.

Motkraften måste bygga på ett ökat demokratiskt inflytande och ett större medborgerligt samhällsengagemang. I dag överlåts allt för mycket makt åt politiska företrädare som långt ifrån alltid har det allmänna bästa för ögonen utan snarare styrs av dunkla ideologiska motiv.

Andra viktiga pusselbitar är oberoende journalistik, självständiga kulturinstitutioner, ett fritt konstskapande och ett välutvecklat kulturliv. Det är när media tystnar, kulturinstitutionerna utsätts för påtryckningar och konstnärer och författare angrips och ifrågasätts som demokratin på allvar är hotad. Här spelar det ingen roll om det sker via utstuderat skitsnack eller via tydliga propåer med syfte att tysta, korrigera, trycka ner och skrämma. Effekterna blir de samma.

Efter en utvecklingsmässig parentes av gränslös optimism och en övertro på människans förmåga att styra naturen ser vi nu hur ett ohållbart samhällssystem håller på att död. I bästa fall befinner vi oss i det J. R. R. Tolkien kallade en eukatastrof, det dramatiska uppvaknande som på allvar ska få oss att ändra riktning för att framtiden ska ta en annan vändning. Låt oss hoppas att det är sant. Låt oss hoppas att det är så.

Nicklas Adamsson

https://landetsfria.nu/2020/nummer-99/bullshit-nonsens-skitsnack/ 

Krönika i Landets Fria Tidning nummer 75 - publicerad tisdag 29 november 2019

Framtiden är det vildas återkomst.

I inledningen till sin bok Herrarna i skogen från 2007 skriver Kerstin Ekman om hur det som en gång var skog har förskingrats, utarmats och förvandlats från levande myllar till optimerade produktionsytor för att maximera ekonomisk avkastning:

”I många år har jag levt i ett skogslandskap med en oändlig rikedom av arter/.../ Nu förvandlas dessa skogar med boträd och bäckfall till föryngringsytor. De blir monokulturer av tall och gran. Det blir tyst.”

Det som var sant när dessa rader skrevs för dryga tio år sedan är inte mindre sant idag. Skogsindustrin knaprar sakta men säkert i sig de sista resterna av Sveriges egentliga skogar och lämnar den skändade marken åt sitt öde. Det som i företagsekonomiska termer kallas utveckling lurar oss att tro att vi åstadkommer något som skapar bestående värden, som förmerar kvalitet, som utvecklar.

Men istället för att göra väl bidrar det ofta till sin motsats. Det är inte utan stor sorg jag betraktar den skogsskövling som pågår runt omkring oss, eller den accelererande artutrotningen, de allt högre koldioxidnivåerna och den fullständiga likgiltighet inför framtiden som alltför många företag ger uttryck för. Det känns som vi på allvar börjar förlora greppet. Tiden går och det mörknar betänkligt vid horisonten.

Men så kommer då ett stråk av ljus. Och det handlar ofta om människor som vägrar ge upp, som kämpar mot och som lyckas med det där som verkligen gör skillnad. Och det fina är att det just förmår skapa det vi behöver; ett aktivt hopp.

För även om det ser mörkt ut så finns det alltid någon som för tillfället orkar lite till, ger av sin kraft, energi och kärlek i kampen för att förverkliga sina drömmar, sina livsmål. Och kan vi turas om att ge kraft och kärlek när det känns extra tungt lyser vi också upp tillvaron för varandra. För det är när vi verkar i en riktning vi vill se förverkligad som vi sprider aktivt hopp.

När Kerstin Ekman skriver att hon sett ”gaupans spår i marssnön”, mött mårdens ”ögon av svart glas” och sett bävern ”simma i mörka skogstjärnar och aftonsolen lysa på hans våtstrimmiga skalle”, plockat mylta där ”björnen gått bara någon timme före mig och rotat och slafsat” är det lätt att tänka att allt det här är på väg att försvinna och omintetgöras.1

Samtidigt finns det många goda initiativ och gott om kunniga och engagerade människor som förmår skapa just det hopp vi behöver, inte minst när det gäller att bevara skogen och skydda hotade djur- och växtarter. Och kan vi knyta ihop exempelvis rewilding med naturens rättigheter i omställningsprojekt där vi vågar omfamna ovissheten och låta människor med kunskap om dessa processer få större möjligheter att verka, jag då finns det goda förutsättningar. Men för att nå dit hän måste vi inse att vi själva är en del av naturen, och att allt som bebor det vi kallar natur i allra högsta grad har ett egenvärde, oavsett om det är till nytta för oss människor eller inte.

Nicklas Adamsson
1 Gaupa är lodjur och mylta är mogna hjortron på Jämtska.

https://landetsfria.nu/2019/nummer-75/framtiden-ar-det-vildas-aterkomst/

Krönika i Tidningen Syre fredag den 4 oktober 2019

Vi ses i Berlin!

Under senare tid har ett flertal vetenskapliga rapporter publicerats som på olika sätt understryker hur allvarlig klimatkrisen är och hur allvarlig situationen kommer att bli om vi inte förmår agerar kraftfullt och ställa om vår livsföring radikalt.

Men det händer också positiva saker som gör att hoppet ökar. Och då talar jag inte om passivt
hopp i bemärkelsen att hoppas på det bästa. Nej, jag talar om aktivt hopp. Om vi verkar i en riktning som vi vill se förverkligad och om vi gör det tillsammans med likasinnade skapar vi tillsammans meningsfull aktivitet som i förlängningen kan göra stor skillnad. Det är mycket möjligt att det inte räcker ända fram, men finns det egentligen något alternativ?

Bara under det senaste året har nya vitala miljörörelser vuxit fram, bland annat Fridays For Future och Extinction Rebellion. Dessa rörelser tar sin utgångspunkt i människors genuina oro för framtiden och i en vilja att vara med och göra skillnad. Skygglapparna är för länge sedan kastade och hoppet får sin näring i att tillsammans möta sanningen och kräva genomgripande förändring. Det är rörelse som inte ryggar tillbaka, som består av engagerade människor som inser att vi allesammans måste börja göra uppoffringar för att vi ska få framtiden att fungera - för att vi överhuvudtaget ska ha en framtid.

Lyfter man diskussionen om klimatkrisen i den politiska debatten och påtalar att vi
måste göra mycket större insatser för motverka den negativa utvecklingen, anklagas man ofta
för alarmism. Det är som att avslöja mindre smickrande sidorna av sig själv på en släktmiddag. Det smittar oundvikligen av sig på alla andra och förstör den tillkämpade bilden av lycka och harmoni. Men utvecklingen är varken lycklig eller harmonisk och det är vi som förstått hur det ligger till som har den moraliska ansvaret att agera, att säga ifrån.

Det är bland annat därför jag reser ner till Berlin för att delta i Extinction Rebellions stora sammandragning första veckan i oktober. Även om det finns politiska krafter som vill bedriva en mer radikal klimat- och miljöpolitik räcker inte detta för att få till den genomgripande förändring som är nödvändig; de krafter som till varje pris vill upprätthålla ”business as usual” håller fortfarande emot och bromsar den nödvändiga omställningen. Men det går att göra skillnad som enskild individ. Om tillräckligt många slutera sig samman och går ut på gatorna för att på ett fredligt sätt visa vägen mot förändring skapar detta inte bara aktiv hopp, det stöder också de parlamentariska krafter som försöker påverka utvecklingen i rätt riktning.

Nicklas Adamsson

https://tidningensyre.se/2019/4-oktober/vi-ses-i-berlin/

Artikel i Tidningen Syre torsdag den 27 juni 2019

End of days eller inte?

Jag dansar en svart melodi, sprungen ur vemod och längtan, klädd i vargens dräkt,
höljd i nattens ton...

Min bild i spegeln är spräckt; varje skärva glas är mitt liv...1

Kanske är det en utopi, en vacker dröm, att vi kan bromsa den negativa utvecklingen, låta naturen återta förlorad mark, besjäla skogar och vattendrag med myllrande liv. Kanske är det redan för sent, kanske har vi tagit död på alltför många arter och släckt livsgnistan hos de urkrafter som en gång väckte de första cellerna till liv, som i evolutionens gryning satte fart på en fantastisk utveckling som människan nu, på kort tid, näst intill har lyckats ödelägga.

Det är lätt att misströsta. Lätt att låta de tunga tankarna ta över, lätt att falla in i en av många negativa spiraler som dessa dagar tycks virvla allt snabbare. Och vi har alla våra stunder när vi känner tvekan och missmod, när allt tycks gå åt fel håll, när optimismen känns långt borta och sinnet fördunklas av tvivel.

En av de som fått klä skott för dystopi och nattsvarta undergångsstämningar är författaren och klimatfilosofen Roy Scranton. Och han målar onekligen upp en mörk bild av framtiden. Men han sätter även fingret på något annat i sitt resonemang, något som lätt glöms bort i sammanhanget; vad det är att vara människa.

I essän ”Learning to Die in the Anthropocene” diskuterar han bland annat filosofins plats i klimatdebatten och ställer sig frågan om arvet från historiens tänkare kan bidrag till att rädda oss från effekterna av klimatförändringarna. När han försöker bevara frågan riktar han sig till oss både som enskilda individer och som mänsklighet:

”Perhaps not. But the conceptual and existential problems that the Anthropocene poses are precisely those that have always been at the heart of humanistic inquiry: What does it mean to be human? What does it mean to live? What is truth? What is good? In the world of the Anthropocene the question of individiual mortality – What does my life mean in the face of death? - is universalized and framed in scales that boggle the imagination.”2

Och kanske är det just dessa frågeställningar som gör tiden vi lever i både skrämmande och trösterik. Skrämmande på så sätt att de negativa skeenden som hotar oss högst påtagligt rör mig som individ och trösterik eftersom vi alla delar samma öde. Genom historien har vi ofta sett döden i vitögat på sätt som framstått som både obegripliga och övernaturliga. I dag har vi vetenskapliga metoder som förklarar de hot vi står inför. Och hoten utgörs inte av några övernaturliga krafter, de är snarare logiska följdverkningar av den kulturella, civiliserade människans ohållbara livsstil. Och hoten går inte längre att besvärjas med grön tillväxt, klimatkompensation och andra former av greenwash. Det enda sätt på vilket vi kan möta och försöka motverka dessa hot är genom att radikalt ändrar vår livsföring, och kanske är det just det som skrämmer allra mest; att allt måste bli annorlunda.

”Humanity ́s survival through the collapse of carbon-fueled capitalism and into the new world of the Anthropocene will hinge on our ability to let our old way of life die” Och han fortsätter ett stycke längre fram:

”We can continue acting as if tomorrow will be just like yesterday, growing less and less prepared for each new disaster as it comes, and more and more desperately invested in a life we can ́t sustain. Or we can learn to see each day as the death of what came before, freeing ourselves to deal with whatever problems the present offers without attachment or fear. If we want to learn to live in the Anthropocene, we must first learn how to die.”3

Framtiden må vara mörk och oviss men om vi inte ryggar tillbaka för sanningen så finns också möjligheten att frambringa hopp som tar sin utgångspunkt i en klarsynt och oförfalskad bild av verkligheten. Men då räcker det å andra sidan inte att bara protesterna mot det nuvarande samhällssystemet, då krävs också konkreta motbilder; vi måste skapa visioner av en framtid som är bortom de nödvändiga förändringar vi behöver åstadkomma för att överleva.

Problemet är alltså inte att de stundtals dystra scenarier klimatforskarna målar upp av framtiden. Problemet är snarare att många politiker inte verkar förstå hur allvarlig situationen är. Eller så förstår man, men vågar inte uttrycka det i klartext. I ekomodernistisk anda målar man istället upp en bild av att vi med tämligen små justeringar kan vidmakthålla ”business as usual”, att vi inte behöver göra så stora uppoffringar för att vi ska kunna fortsätta leva som förut. Och att vi i förlängningen, med teknik som ännu inte finns, kan lösa alla de problem som uppstår under vägen. Mot bakgrund av alla vetenskapliga rön som presenteras framstår ett sånt resonemang som alltmer oärligt. Under årtionden har människor intalats att vi är på rätt väg. Men i själva verket är det precis tvärt om, utsläppen har fortsatt öka, mycket tack vare övertron på den ekomodernistiska samhällsutvecklingen.

I sin bok ”Active hope” beskriver ekofilosofen Joanna Macy och fysikern Chris Johnstone hur vi trots dystra framtidsutsikter kan välja att göra saker, och att detta görande blir det aktiva hopp vi behöver för att orka ta itu med de utmaningar som ligger framför oss:

”Active Hope is a practice. Like tai chi or gardening, it is something we do rather then have/.../Since Active Hope doesn ́t require our optimism, we can apply it even in areas where we feel hopeless. The guiding impetus is intention; we choose what we aim to bring aboute, act for, or express. Rather then weighing our chances and proceeding only when we feel hopeful, we focus on our intention and let it be our guide.”4

Om aktivt hopp inte kräver att vi ser optimistiskt på framtiden, utan snarare att vi arbetar i önskvärd riktning, kanske framtiden ser mindre dyster ut. Men vad är det då som skiljer ett ekomodernistiskt förhållningssätt från det aktiva hoppet. Kanske är det insikten om hur situationen egentligen ser ut och modet att erkänna detta, en klarsyn där blicken inte viker undan från den problembild klimatforskarna gett oss. Vi befinner oss i en klimatkris som på sikt kommer att ta död på oss alla om vi inte agerar kraftfullt. Det är utgångspunkten. Det aktiva hoppet ger oss, trots detta eller kanske tack vare den insikten, energi att kämpa för en annan, bättre värld. Man möter ofta människor inom miljö- och omställningsrörelsen som inte utstrålar optimism, utan snarare beslutsamhet och handlingskraft. Ofta skänker dessa människor omgivningen en känsla av just aktivt hopp; ”ja, det ser onekligen mörkt ut, men det ska inte vara på grund av mig vi misslyckas i vår strävan att göra en annan värld möjlig.”

Om vi avslutningsvis återvänder till Roy Scranton så ger han oss, trots dysterhet och svartsyn, ändå glimtar av aktivt hopp, som här med ett exempel från naturen. När bisvärmen når en kritisk massa av individer som genom att dansa visar vilket alternativ de föredrar när det kommer till att etablering ett nytt samhälle har de gjort ett val som hela svärmen sedan följer. Det är en vacker bild, och den stämmer till eftertanke.page2image7881584

”When a honybee colony needs to find a new home, it sends out wave after wave of scouts to search for a new hive site. When the scouts return, they dance for the other bees. Each scout ́s dance communicates a possible location for the colony ́s future. As new waves of scouts go out and return, they align themselves with one dance or another, depending on what they ́ve found. Soon, in a vast rollicking caucus, masses of bees are all dancing to a varity of distinct rhythms, each dance offering a different vision of tomorrow, One dance may be for a nearby oak, another for a distant elm; one dance offers an ambitious journey, another is more conservative. Over time, a single dance grows more and more popular, until a majority of the bees are doing it. The swarm has made its decision and takes flight.”5

Nicklas Adamsson,

1  Dikten ”Jag dansar en svart melodi...” är skriven av Nicklas Adamsson

2  Scranton, Roy,: Learning to Die in the Anthropocene – reflection on the end of a civilization, City Lights Books, 2015

3  Scranton, Roy,: Learning to Die in the Anthropocene – reflection on the end of a civilization, City Lights Books, 2015

4  Macy, Joanna & Hohnstone, Chris: Active Hope – How to Face the Mess We ́re in without Going Crazy, New World Library, 2012. Utgiven på svenska våren 2019 och utgiven på Vide förlag, översatt av Maria Estling Vannestål och Sanna Hellberg.

5 Scranton, Roy,: Learning to Die in the Anthropocene – reflection on the end of a civilization, City Lights Books, 2015

https://tidningensyre.se/2019/27-juni/lever-vi-vid-tidens-slut/

Artikel i Tidningen Syre fredag den 10 maj 2019

Dags att göra uppror, dags att säga sanningen till makten!

Inom kväkarrörelsen finns ett uttryck som heter ”speak truth to power”, som innebär att man riktar sig till de som har makten för att påtala något man inte är nöjd med, något man tycker är fel. Man gör det på ett öppet och fredligt sätt och med ett ärligt uppsåt att nå positiv förändring.

Anledningarna har skiftat genom århundradena, men grundar sig alltid i en stark övertygelse att få uttrycka den åsikt man bär inom sig. Kväkare har genom tiderna sagt sanningen till makten i många olika sammanhang runt om i världen och uttryckt vad man tycker om såväl slaveriet, gångna tiders fängelsesystem, sociala missförhållanden och krig. Detta har inte sällan skett utan betydande risker och repressalier, särskilt i tider och sammanhang där ifrågasättandet av makten varit långt ifrån självklart.

Klimatförändringarna och de effekter som dessa för med sig engagerar många kväkare världen över. I Storbritannien har man under många år arbetat aktivt med frågan, likaså i USA. I det svenska samfundet finns det också kväkare som arbetat med att lyfta klimat- och miljöfrågorna i föredrag, samtal och retreater, för att göra fler medvetna om situationens allvar. Jag är själv en av dem.

Allt fler människor i Sverige vill se förändringar i riktning mot ett långsiktigt uthålligt samhälle. Oron och rädslan för vad som kommer att hända om vi inte med kraftfulla åtgärder försöker motverka klimatförändringarna är stor. Det märks inte minst på alla de nya miljörörelser som vuxit fram under senare år. Eftersom jag är aktiv i Miljöpartiet reflekterar jag ofta över hur människors oro och rädsla tas emot på politisk nivå. Miljöpartiet bildades eftersom många i freds- och miljörörelsen tyckte att övriga partier inte tog miljöfrågorna på allvar. Det är snart 40 år sedan. Under dessa år har det gjorts försök att radikalisera miljöpolitiken med nya partibildningar, men det är egentligen först under de senaste månaderna som vi sett exempel på något som har förutsättningar att lyckas.

Insikten att det är bråttom att agera och få till stånd åtgärder som på olika sätt kan motverka effekterna av klimatförändringarna har bara under det senaste året vuxit sig allt starkare bland människor världen över. Ett exempel är Greta Thunbergs beslut att börja skolstrejka utanför riksdagen. Ett annat är de den fredliga proteströrelsen Extinction Rebellion som startades i England under hösten 2018 och som sedan spritt sig över världen.

Båda Gretas skolstrejk och Extinction Rebellion är exempel på folkliga reaktioner där människor känner att det politiska etablissemanget inte förmår svara upp med vad som krävs för att en verklig förändring ska komma till stånd. De krav på alltmer radikala åtgärder som framförs har dessutom under de senaste åren fått ett uttalat stöd från världens klimatforskare. Men tiden är knapp, och makthavarna måste agera innan det är för sent.

I England deklarerade EU-parlamentsledamoten för The Green party i South West England, tillika professor i strategi och hållbar utveckling, Molly Scott Cato, i en artikel i The Guardian den 26 oktober, tillsammans med ett stort antal andra akademiker att de ansluter sig till Extinction Rebellion och deras krav på att de styrande politikerna i Storbritannien måste agera. Man skriver bland annat:

”We are in the midst of the sixth mass extinction, with about 200 species becoming extinct each day. Humans cannot continue to violate the fundamental laws of nature or of science with impunity. If we continue on our current path, the future for our species is bleak.”1

I en artikel i samma tidning den 31 oktober redogör hon för sina egna bevekelsegrunder att ställa sig bakom de krav som Extinction Rebellion står för, något som bland annat är kopplat till hennes övertygelse som kväkare:

”As a Quaker, I don’t believe that spiritual wisdom resides in books or rituals but in the still, small voice that tells you when something must change. When the inward light, that I believe we all have within us, prompts you to stand up to a fascist bully or to engage in civil disobedience to halt climate breakdown, you have no choice but to follow.”2

Många kanske tycker att politiker ska hålla sig borta från folkliga proteströrelser och koncentrera sig på att driva de aktuella frågorna parlamentariskt. Där behöver vi nog tänka om. För att partierna ska ta till sig de radikala tankar och idéer som krävs för att verklig förändring ska komma till stånd behöver människor som är bärare av dessa, men som tidigare inte varit politiskt engagerade, engagera sig politiskt.

Likaså behöver politiker som känner att deras partier stagnerat hämta kraft och energi i de fredliga rörelser som försöker verka för en reell förändring. Utbytet mellan parlamentariskt och utomparlamentariskt arbete behöver stärkas, inte försvagas. Detta är inte minst viktigt för att skapa större samhörighet i förändringsarbetet och för att komma ifrån den känsla av ”vi och dom” som ofta präglar diskussionerna idag.

Jag känner stor sympati för Molly Scott Catos ställningstagande eftersom jag själv är kväkare. Men också för att jag känner att de växande protesterna mot det politiska etablissemanget är högst berättigade; det är politikens skyldighet att ta människors oro på allvar, särskilt när det gäller en fråga som är så väl vetenskapligt underbyggd.

Det är nu den de politiska partierna på allvar kommer att prövas. Det är nu det är dags att bevisa hur stort viljan är att ta de modiga beslut som krävs för att vi ska nå reella förändringar. Det är nu det kommer att visa sig vem som är beredd att motsvara de krav planeten ställer på oss. Och det handlar inte bara om hur långt man är villig att gå när det gäller att motverka klimatförändringarna. Det handlar minst lika mycket om hur man hantera de sociala aspekterna av omställningsarbetet, eftersom dessa frågor går hand i hand, eller rättare sagt måste gå hand i hand.

Utan radikala omprövningar av den samhällsmodell som skapat de klimatproblem vi står inför kommer åtgärderna med stor sannolikhet att bli verkningslösa och misslyckas. Eller för att tala klarspråk – det går inte längre att förespråka en samhällsutveckling som inte är beredd att anpassa sig till de planetära gränserna. Detta gör att traditionell tillväxtpolitik går bort som lösning.

Vi är många som insett att situationen är så pass allvarlig att det krävs att vi tillsammans tar ytterligare steg framåt för att stå upp för det vi tror på. Och det är ett demokratiskt sundhetstecken att människor går ut på gatorna för att protestera på ett fredligt sätt och peka på behovet av förändring. I Sverige glömmer vi lätt bort att den moderna samhällsutvecklingen, vid sidan av det parlamentariska arbetet, under historien drivits på av människor som protestera mot slaveri, för införande av allmän och lika rösträtt, mot rasism och för införandet av medborgerliga fri- och rättigheter, mot krig och mot förtryck och för allas lika värde.

Nu gäller det klimatet...

Nicklas Adamsson

1 Facts about our ecological crisis are incontrovertible. We must take action, The Guardian 26 oktober 2018

2 Why I’m turning from law-maker to law-breaker to try to save the planet. The Guardian 31 oktober, 2018

https://tidningensyre.se/2019/nummer-363/dags-att-gora-uppror-och-saga-sanningen-till-makten/

Artikel i Tidningen Syre fredag den 30 november 2018

Vi måste leva så, som alla kan leva – alltid!

Enligt Världsnaturfondens Living planet-rapport 2018 som publicerades den 30 oktober skulle det behövas 4 jordklot om alla världens människor levde som vi gör i Sverige idag. Många blir förvånade över att det är på det här viset. Bilden vi har av oss själva är ofta mer positiv. Vi tror att vi är mycket duktigare när det kommer till miljöarbete och omställning. En stor anledning till att vår miljöbelastning är så stor beror på våra konsumtionsmönster. Enligt rapporten hamnar Sverige på 14:e plats av de länder som har störst ekologiskt fotavtryck.

När det gäller omställningsarbetet får vi ofta höra att det handlar om att byta ut produkter som vi omger oss med mot miljövänligare alternativ. Det gäller belysning, uppvärmningssystem, bilar, hygienartiklar, livsmedel och mycket annat. Och jag säger verkligen inte emot, produkter som är snällare mot planeten, mot oss själva och mot kommande generationer ska ersätta sånt som är miljöskadligt. Men för att skademinimera den klimatkris vi redan är inne i måste vi i grunden omvärdera vårt sätt att leva, prioritera det som är viktigt, välja bort det som inte är hållbart och lära oss att avstå från sånt vi inte behöver.

Föreställningen om att vi kan konsumera oss ur klimatkrisen visar bara att vi inte tar den på allvar, eller att vi inte vågar klä de långtgående åtgärder som krävs i ord och handling, eller ännu värre; att vi inte förstått de samband som råder mellan en materialistisk livsstil och de knappa resurser vi har att förvalta. Det är sant att vi måste göra smarta val, men att inte alltid ersätta det som går sönder samt omvärdera våra behov framstår alltmer som det mest klimatsmarta alternativet.

För kampen mot klimatförändringarna handlar i grund och botten om etik och moral, eller rättare sagt om att gå från att att omsätta den etiska övertygelse vi känner när vi tänker på framtiden och på vad som borde göras i moralisk handling. Känslan av att det är något som i grunden är fel tränger sig på, och för att komma åt detta något försöker vi ändra våra vanor precis så mycket som samvetet kräver av oss; vi källsorterar, låter bli att flyga, kanske slutar äta kött och köper en elbil. Men vad händer den dag när detta inte längre är tillräckligt? Vad händer när alla lågt hängande frukter är plockade och våra krav på mer långtgående engagemang ökar, krav som samhället inte har kraft och mod att sanktionera och driva igenom, hur angelägna de än är.

I den förtvivlan och frustration som den insikten skapar hos många är det lätt att ge upp och nöja sig med det man ändå åstadkommit, att trösta sig med att man försökt påverka och förändra. Men om det inte räcker att hemfalla åt förtvivlan och frustration, om den etiska kompassen pekar ut en riktning som inte bara kräver att jag gör det som är möjligt, utan även försöker mig på att kämpa mot mål som kan tyckas oöverstigliga, vad gör jag då?

Filosofen Peter Singer lyfter frågan i boken ”Hur ska vi leva – etik i egennyttans tid” och menar att vi måste bejaka våra etiska ställningstaganden och agera utifrån dessa. Ett aktuellt exempel på detta är Greta Thunbergs beslut att skolstrejka för att uppmärksamma klimatfrågan och kräva att den svenska regeringen vidtar kraftfulla åtgärder för att minska Sveriges klimatpåverkan. Gretas ställningstagande har fått spridning, inte bara i Sverige, utan runt om i världen och har på så sätt höjt ribban för ett personliga engagemanget där människor som känner att det görs alldeles för lite nu tar steget ut ur en trygg anonymitet och sätter sig utanför maktens boningar för att offentligt visa sitt stöd.

Ett annan exempel är den manifestation som organisationen Extinction Rebellion genomförde på Parliament Square i London den 31 oktober. Här riktades skarp kritisk mot den brittiska regeringens underlåtenheten att agera i klimatfrågan. Under manifestationen, och i det upprop som undertecknats av en lång rad seniora forskare från Storbritannien och som publicerades i The

Guardian den 26 oktober, deklarerar man att man kommer att ta till civil olydnad för att tvinga regeringen till handling. En av talarna vid manifestationen var Greta Thunberg, en annan kolumnisten i The Guardian George Monbiot, känd för sitt miljöengagemang.

Forskarna som undertecknat uppropet hävdar att det sociala kontraktet är brutet eftersom regeringen inte ser till medborgarnas bästa och dessutom undergräver levnadsförhållandena för framtida generationer genom att inte agera. Man framhåller också att man har en moralisk plikt att agera för att kringgå regeringens passivitet och att civil olydnad är motiverad eftersom det handlar om att försvara livet självt. Man poängterar tydligt att man inte förespråkar våld, men deklarerar samtidigt att man är beredd att bryta mot lagen för att få regeringen att lyssna.

En av undertecknarna av uppropet är Molly Scott Cato, medlem av Europaparlamentet för de brittiska gröna och tillika kväkare. Samma dag som manifestationen på Parliament Square ägde rum beskrev hon i en artikel i The Guardian sina bevekelsegrunderna för att, som hon säger, gå från att vara lagstiftare till att bli lagbrytare, och att det just är regeringens oförmåga att hantera klimatförändringarna som gör att hon har tagit steget.

På samma sätt som Greta hävdar Molly Scott Cato att det är av moraliska skäl hon väljer att stå upp för det hon tror på. Och hon följer en månghundraårig tradition av etisk-moralisk resning där enskilda kväkare på grund av sin övertygelse motsatt sig beslut och ordningar som man utifrån andlig övertygelse uppfattat som felaktiga. Från 1600-talet och framåt har man stått upp för sanning, jämlikhet, fred, enkelhet och gemenskap och fått utstå hårda repressalier för sin radikala hållning när det gäller inställningen till kungamakten, till slaveriet, till krig och vapenplikt, och för att man vägrat underkasta sig överheten.

Molly Scott Cato faller in i en tradition med mycket gamla anor när hon deklarerar sin övertygelse att inte kompromissa med sitt samvete. Oavsett om det handlar om en etisk-moralisk övertygelse på andlig grund eller en etisk-moralisk övertygelse som har helt andra förtecken så får naturen på detta sätt övertygade och grundade bundsförvanter som är beredda att stå upp för det de tror på, och som också i vissa fall är beredda att låta sig arresteras och dömas för sin övertygelse.

Peter Singer tecknar med några snabba penndrag bilden av den engagerade människan som ett eftersträvansvärt ideal. Han skriver:

”Om din nuvarande livsstil inte håller måttet inför en opartisk värdering, kan du förändra den /.../ Om du blir verkligt engagerad, kommer pengar och status inte längre att vara lika viktiga. Från ditt nya perspektiv kommer världen att se annorlunda ut. En sak är klar: du kommer att ha massor av meningsfulla saker att göra. Du kommer inte att bli uttråkad, eller gå otillfredsställd genom livet. Viktigast av allt är att du kommer att veta att du inte levt och dött för ingenting, för du kommer att ingå i den stora tradition som formats av dem som har reagerat på allt lidande genom att försöka göra världen till en bättre hemvist för oss alla”.

Det är svårt att inte hålla med om att vi behöver bli fler som är beredda att offra lite av vår bekvämlighet för att på fredlig väg kämpa för att göra världen grönare.

Nicklas Adamsson

https://tidningensyre.se/2018/nummer-317/vi-maste-leva-som-alla-kan-leva/ 

Copyright Nicklas Adamsson