En kärleksfull jul!

december 22, 2017 nicklasadamsson

Det är snart jul. Jag promenerar sakta genom stan. Luften är kall och himlen grå. Några vilsna snöflingor faller mot marken. Den tillkämpade julstämningen i skyltfönstren försöker sälja in allt från resväskor till kläder av senaste snitt med hjälp av glitter och röda plastkulor.

Utanför brinner lyktor och marschaller. Människor skyndar förbi. En hund stannar upp, sänker huvudet och trampar sakta runt, vädrar eftertänksamt och lyfter sedan benet mot ett träd. Vi ser på varandra en kort stund, innan en stressad matte drar i kopplet och vill vidare.

Jag tänker på situationen i världen, på kärnvapenhot och miljökatastrofer, och på den smygande klimatförändringen som obevekligt och skrämmande griper omkring sig. Den är som den mystiska Mårran i Mumindalen, men den har inte frost och is i sitt släptåg, eller det kanske den har om det går riktigt illa för oss här uppe i Norden.

Men går klimatförändringen att beveka med kärlek? Vi är så vana att tänka att vi måste lagstifta bort miljöhot för att komma nån vart. Jag funderar och går vidare. Julen är gåvornas högtid, givandet står i centrum. Men måste vi ge varandra saker? Hur är det med tid och kärlek, borde det inte vara viktigare att skapa nya traditioner i dessa dagar, mer förenliga med vår egen tid. Julen borde i större utsträckning få präglas av kärlek och omtanke, inte av mer prylar.

En tomte med bister uppsyn tittar ut från sitt skyltfönster. Bredvid honom står en liten gran med en guldstjärna i toppen. Varför så bister tänker jag? Är det för att vi gjort dig till något du egentligen inte är, en symbol för konsumtion och köphets som inte visar några tecken på att avta, snarare tvärtom. Har du någonsin bett om att få bli insläpad till stan från skog och gård för att iklä dig rollen som bullrig och skrockande reklampelare och lekfarbror.

I bakhuvudet dyker en krönika ur Camino upp där Markus Torgeby skriver om att avstå. Måste vi följa tidsandan och göra precis som alla andra? Måste vi vara ständigt uppkopplade för att känna att vi lever ett meningsfullt liv? Jag reagerar instinktivt och saktar in ytterligare och stannar upp. Snöfallet har tilltagit. Jag känner hur de stora flingorna smälter i ansiktet. Och det är på riktigt, de gör mig levande!

Nej, vi måste ingenting. Ingen tvingar oss att springa runt i ekorrhjulet, men jag vet samtidigt att det inte är så lätt för alla att hoppa av för att gå sin egen väg genom av livet. Men vi kan alla göra något för att slingra oss ur det grepp som det rådande samhällssystemet försöker koppla på oss. Ett sätt är att inte konsumera, eller konsumera mindre. Medvetna konsumenter gör medvetna val, val som ofta får positiva följdverkningar för många fler än en själv.

Jag andas in den kyliga luften och börja gå hemåt. Ett fridfullt lugn sprider sig i kroppen och jag känner mig tillfreds med mig själv. Vintersolståndet har nyligen passerat och även om det inte märks en dag som denna så dröjer sig solen kvar lite längre ovanför horisonten för varje dag som går, och ljus är hopp. Och jag känner mig hoppfull, för jag vet att vi blir fler och fler som stretar emot för att slutligen kliva av allfarvägen och bana våra egna stigar genom livet.

Fred och kärlek i juletid!

Nicklas

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 14 =

%d bloggare gillar detta: