Det sjaskiga, vackra, underbara livet

februari 18, 2018 nicklasadamsson

Jag har tidigare skrivit om processer och om vikten av att låta tiden ha sin gång, och att allt inte kan eller ska skyndas på, och att saker måste få mogna fram i sin egen takt. Hur betydelsefullt detta är har blivit extra tydligt för mig under den senaste tiden när jag på olika sätt arbetat med att göra min mentala omställningsresa mer begriplig för mig själv för att i nästa steg kunna åka ut och berätta om den för andra.

Jag har under livet genomlevt perioder av intensivt arbete, likväl som perioder av stiltje. När jag beslutade mig för att lämna livet som anställd och ställa om till ett liv där jag i större utsträckning styr min egen tid har detta inte bara inneburit förändrade rutiner, utan även andra krav.

Att gå från att vara anställd till att bli sin egen har gett mig den frihet jag länge eftersträvat, men också kravet att försörja mig på egen hand. Just den här kombinationen tilltalar mig, att själv föröka skaffa mig uppdrag som gör att det går runt, samtidigt som jag kan leva ett liv där jag får mer tid över till sånt som verkligen är viktigt, som barn, familj, engagemang och egen utveckling.

Min tanke är att de erfarenheter jag skaffat mig tidigare under livet tillsammans med de kunskaper jag får under min pågående omställningsprocess ska inspirera andra att ta makten över sina liv utifrån egna förutsättningar. Ett exempel på hur tankar och reflektioner kan föras vidare är den blogg som du just nu läser. Men förutom att skriva om min process vill jag även vara ute och träffa människor som vill samma sak som jag, det vill säga ställa om livet så det blir mer hållbart på ett personligt plan.

Problemet har varit att hitta ett sätt att återge min berättelse på som känns trovärdigt, är ärligt och dessutom tillräckligt intressant att lyssna på, oavsett om man gör det som privatperson eller som medarbetare i en organisation eller i ett företag.

Efter att ha funderat och delat mina tankar med människor som jag har förtroende för och som har samma grundsyn som jag själv har jag insett att jag kanske gjort det svårare för mig än nödvändigt. Att styrkan i min berättelse ligger i det vanliga och vardagliga eftersom det är där som den personliga omställningen sker och måste ske, eftersom det är där reflektionen över det praktiska arbetet äger rum. Och att det är där berättelsen måste förankras och grundas för att bli trovärdig.

När jag kom till den insikten drog jag mig till minnes stroferna i poeten Arne Johnssons dikt om kärlek, där han skriver: ”gör inte kärleken helig/bär den med skulor och ben/låt den rinna som fiskblod under vattenkranen/ät den kyss den slicka den … ”

På precis samma sätt måste den egna historien berättas. Livet är ofta okonstlat, ibland sjaskigt, inte sällan vackert, stundtals brutalt, och många gånger fullständigt underbart. Allt detta är sant och måste få vara sant, och allt måste få vara med i den berättelse som är livet för att den ska bli autentisk, ärlig och meningsfull att berätta…

och glöm inte att gå in och kommentera föregående inlägg (”Less is more”) för att få chansen att vinna Fumio Sasakis bok ”goodbye, things – the new Japanese minimalism”

Ha en fortsatt trevlig helg!

Nicklas

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 2 =

%d bloggare gillar detta: